Horus var en symbol för faraos person och stod för mod och styrka. Man trodde att ögat som symbol hade läkande krafter och man bar det ofta i gamla Egypten som skydd mot en förtida död. Av den anledningen hängde nu min kusin denna om min hals med orden att jag hade mer nytta av den än hon. Den hängde där under många månader och jag fann mycket styrka i den. Jag omgav mig med många saker som kunde tänkas ge energi. En annan berlock som jag fick i våras och som det står "Hanna Styrka & Mod" på, mitt armband som jag fick när jag föddes, ett annat armband som jag har burit i 8 års tid där jag även hängde en fyrklöver som jag fick av två av mina bästa väninnor i våras samt en skyddsängel och ett till armband som jag gjorde själv med Ung Cancer och som det står "Fuck Cancer" på. Jag är inte särskilt troende, men ibland kan man ändå hitta tröst i små symboler och ting. Jag kände att jag behövde all tröst jag kunde få.

Nu när jag träffade min kusin igen i lördags på bröllopet så försökte jag ge tillbaka halsbandet och tacka för lånet. "Är du klar nu?" undrade hon såklart. Jag blev tveksam... "Nja. Alltså... Transplantationen är ju klar i alla fall. Men jag är ju inte friskförklarad om det är de du menar? Men nu kan vi ju bara vänta och se." Hon tyckte ändå att jag skulle behålla den till jag är klar.
Klar.
Jag blir aldrig klar.
Jag blir inte friskförklarad. Om 10 år, eller 20 år, så är återfallsrisken mindre men den kommer ALLTID att finnas där. Det kommer inte finnas en dag då läkaren plötsligt säger "Nu har du vunnit". Jag försökte sorgset förklara det för henne, men då hängde hon bestämt symbolen runt min hals igen och sa "Då får du helt enkelt behålla den i 10 år. Eller 20 år. Eller vad det nu kommer ta". Älskade du! Tack <3
När jag igår låg på soffan och mådde dåligt så kom tankarna tillbaka. Att aldrig bli klar. Det vore så skönt om man kunde få ett 100% besked. NU är du klar. NU är du frisk igen. NU är faran över. Men jag kommer aldrig att få det. Och den lilla trygghet jag ändå hade lyckats bygga upp rycktes ifrån mig i mars. Jag kommer aldrig att känna den tryggheten igen, jag kommer få lära mig att leva med rädslan för återfall helt enkelt.
Det skrevs en kolumn om det i Aftonbladet den 13 augusti. Den heter "Hemligheten före detta cancersjuka bär på", är skriven av Ronnie Sandahl och handlar om just detta. Att man aldrig blir klar. Kan läsas på den här länken: