Omställningen
Vad snabbt livet förändras.
Ena dagen vaknar jag till en helt vanlig morgon, äter frukost med barnen, funderar
samtidigt lite över hur jag ska klä mig innan jag går till jobbet. Det snöar
mycket ute, julen närmar sig och många pratar och lägger planer för
julbestyren. Vilka julklappar ska man köpa och till vem…?
Andra dagen vaknar jag till en mardröm, tårarna rinner ner för mina kinder när jag
slår upp ögonen. Min ena älskade dotter har cancer.
Det känns som att ramla ner i ett djupt mörkt hål. Man hittar ingenting att ta
tag i, man faller handlöst.
Vi installerades på onkologavdelningen, Q84 på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vi
fick ett eget rum med en rumsskylt utanför där det stod ”Välkommen Hanna”. Vi
fick till och med en egen hylla i kylskåpet där vi skulle förvara mat som vi
föräldrar behövde framöver. Praktiskt, nu skulle vi ”flytta in”. Min känsla av sorg och förtvivlan hade börjat
gå över till ilska och bitterhet…
Varför just vi? Vad har jag gjort för fel? Vad är meningen? Frågorna bet sig
fast men jag hittade inga svar.
Behandlingarna startades upp dagen efter beskedet. Det var bråttom då sjukdomen
hade tagit fart. Familjen var samlad på sjukhuset. Min syster och svåger var
med. Trots den sorg vi befann oss i så var ändå rummet fyllt med ett lugn och en
hel del strimmor av glädje.
Då visste jag inte vad som väntade oss minst två år framöver. Bara hur
protokollet över cytostatika-behandlingarna såg ut.
Jag såg ingenting framför mig, ingen framtid, bara mörker. Jag såg inte livet
utanför fönstret, inte ens den vackra vintern som kommit. Massor med snö som
jag alltid har drömt om.
Jag levde i timmen och för dagen, tänkte ingenting på morgondagen. Allt
handlade om överlevnad.
Det var nog här min omställning, min förändring, omedvetet
började.
Om någon hade sagt till mig då, ”Carina, ditt liv kommer att förändras och bli
rätt fantastiskt med tiden” hade jag förmodligen blivit rasande arg och känt
att jag blivit utsatt för höjden av ironi.
Men tänk så rätt det blev.