Kriget i min kropp: Cancer. Om hur det är att vara mamma. Del 3.

Vad jag trodde när man startade upp behandlingarna på Hanna var att vi skulle följa ett cytostatikaschema där veckovisa sjukhusvistelser var inplanerade. Inte så mycket mer, inte att det skulle tillstöta så mycket utöver. Hon fick 5 olika cytostatika- och två kortisonkurer. Cytostatika pumpades in i hennes kropp genom dropp, sprutor i ryggraden eller i lårmuskeln. Allt kändes horribelt, trots att jag visste att det var enda sättet för mitt barn att överleva. Det var när den medvetenheten infann sig som ångesten slog till.

De olika behandlingarna gav bieffekter, den informationen fick vi inför varje kur. Efter 2 månaders behandling fick Hanna Typ ll diabetes, vilket ledde till att hon fick ta insulinsprutor. Man visste att det var en bieffekt av ett kortison och att det troligtvis skulle vara övergående. Då började min roll som ”vårdare” att dominera. Diabetesläkaren bad mig att hålla koll då man visste att hon med all säkerhet skulle dippa i sitt blodsockervärde. Risken var då att hon skulle hamna i koma. Hon fick sova bredvid mig på nätterna så att jag kunde hålla koll.
Dippen kom en natt innan vi skulle in på behandling. Jag vaknade vid 3 tiden då hennes blodsocker sjönk. (Jag kan säga att jag aldrig sov djupt efter Hannas cancer-besked, jag var beredd dygnet runt.) När jag vaknade och kände på hennes panna förstod jag att något inte stod rätt till. Jag tog ett stick i fingret, såg att blodsockret sjunkit och hade som tur var innan, blivit rådd att krossa en sockerbit och ge henne. Hon skulle vara fastande till dagen efter så hon fick ingenting att äta. Tog nytt värde och såg att det lyckades. Sov någon timme till innan det var dags igen. Så höll det på tills vi åkte in till sjukhuset för en behandling tidigt nästa morgon. Jag var trött och slut och kände en enorm lättnad att lämna över henne till vårt läkarlag och släppa ansvaret.
Det var dock bara början på en rad olika biverkningar som skulle komma.

Jag väljer att inte skriva om allt som hänt utan plocka ut de mest tuffa händelserna för att kunna beskriva hur tröttheten, både den psykiska och fysiska, mer och mer tog över min kropp och som sedan påverkade mig som person och mina värderingar.

Under den här tiden valde vi, flickornas pappa och jag, att turas om att vara hemma med Emelie och på sjukhuset med Hanna.
När jag låg inne på sjukhuset med Hanna kände jag ett lugn, jag visste vad som hände och vad som pågick. Jag hade koll.
När jag var hemma blev det tuffare. Då ville jag umgås och engagera mig i Emelie, men det var svårt att vara närvarande då jag oroade mig för hur det gick på sjukhuset. Jag slets i mina tankar och känslor. Ett inre kaos och stress.
När jag frågade min älskade Emelie om hur det var, vad hon tänkte, om hon hade några funderingar, fick jag alltid till svar att allt var bra. Det sa hon trots att hon kände något helt annat, det berättade hon långt senare. Hon ville inte ta uppmärksamhet från oss då Hanna behövde oss mer.
Tänk så fel det var. Hanna hade den omvårdnad och omsorg som hon behövde medan Emelie, som då var 12 år, inte fullt ut visste eller förstod vad som pågick inom familjen och behövde mig som mamma mer än någonsin.

Misstag jag gjorde: jag nöjde mig med Emelies svar och kände mig lugn med det.
Skulle ha gjort annorlunda idag: Försökt släppa tankarna helt på det som hände på sjukhuset, tagit mer tid att umgås, ställt frågor vid olika tillfällen. Sett henne i ögonen, lyssnat och varit närvarande.