Punkterad. Men trots det en bättre dag!

Nu känner jag mig verkligen som en i gänget på plattan. Imorse blev jag först stucken i vänstra armen för blodstatusen som skulle tas. Den sköterskan hade väldiga problem med att få ut dropparna och fick lirka en hel del. När hon äntligen hade fått ut tillräckligt så hade blodkärlet spruckit och på armen uppträdde en blå stenhård golfboll som gjorde väldigt ont. Fick en salva på som skulle lindra och ett bandage, men det dröjde över en timme innan svullnaden hade lagt sig.

I högra armen, där jag har haft en PVK (kanyl) i några dagar, satte man in den nya intravenösa medicinen mot CMV igen. Men med bara en kvart kvar på flödet så hade blodkärlen i armvecket brustit och medicinen sipprat ut under huden där den sved som sate. Det var inte mer att göra än att plocka bort kanylen och försöka sätta om den. Jag har aldrig varit särskilt svårstucken, men det här var det värsta jag har varit med om! Två sköterskor stack mig i höger arm fem gånger med spruckna blodkärl som enda resultat innan vi tillsist fick till den sjätte. Förbannade kortison som försvagar kärlväggarna.  Jag är inte den gnälliga typen och kan stolt säga att jag är smärttålig, men usch vad båda armarna sved och ömmade, jag var riktigt grinfärdig. Efter den pärsen så behövde jag få vara ifred och tänka på annat. Då hade det sprungit personal ut och in ur mitt rum sedan 8.

Jag tog en lång promenad ute i det kyliga duggregnet, drack proteinmjölk och lyssnade på Podcasten om mordet på Olof Palme. Behövde verkligen den distraktionen och stunden för mig själv. Till min stora förvåning gjorde magen mycket mindre ont i dag och jag kunde till och med öka på stegen något. Yes, litet framsteg!

Lugnare och mer harmonisk kom jag tillbaka till rummet lagom för lunch och läkarbesök. Återigen en ny läkare som halvstressad rusade in. Det enda hon frågade var hur jag mådde idag och när jag sa att smärtan var mindre så sa hon bara ”bra, då fortsätter vi med samma doser ett dygn till”. Någon blod- eller virusstatus hade hon inte med sig. Imorgon ska jag få träffa min ordinarie läkare istället för helgpersonalen, känns bra. Ska försöka ta reda på lite mer då så jag vet hur närmsta dagarna kan komma att se ut!

Och äntligen, någon har varit lyhörd om kosten. Den rara sköterskan som var här i går och frågade vad jag faktiskt inte bara kan och får äta, utan även vad jag tycker om, har fört önskemålen vidare. Falafel till lunch och vegetarisk wok till middag. Det smakar förvisso inget om man inte använder hela saltpåsen, men sjukhusmat kommer alltid att vara sjukhusmat. Jag är glad så länge den inte är halvljummen, har konsistensen av snor eller studsar. Mor och moster har varit här och fyllt på både energidepåer, snaskförråd och behov av kläder och annat hemifrån som jag var i behov av, det känns verkligen skönt. Framförallt blev jag lycklig över att mamma hade tagit med några av mina himmelska riskakor från New York som jag sökte så innerligt efter. Där kan man prata om guldkanten på den här dagen!

Sängkläderna är äntligen bytta efter påtryckning och jag fick till sist väga mig. Måste säga att jag är stolt över mig själv. Trots att jag har haft så fruktansvärt ont och svårt att äta och behålla maten, så har jag ändå tvingat mig till det. Även nu när det har varit ett sådant strul med maten här på sjukhuset. Resultatet är att jag inte har tappat så rysligt mycket i vikt som hade kunnat orsaka problem. 2-3 kilo. Trots en stor bävan för det sockerberoende som jag misstänker att jag kommer att ha svårt att vänja mig av med, så ångrar jag inte allt det godis och den choklad som jag har ätit varje dag i 2 veckor (jag skojar inte). Jag lyckas hålla mig borta från det besvärliga näringsdroppet och det är en stor seger för mig...

Apropå dropp så tog jag och nattsköterskan beslut om att köra in medicinen på 1,5 timme nu istället för under 1 timme som i morse, för att skona blodkärlen. Och tänka sig, de höll… Fulltankad och klar för natten nu.

Och som en sista god nyhet innan läggdags kan jag meddela att de rakblad som har passerat genom hela min överkropp 15-20 gånger per dag senaste tiden kunde jag räkna till under 10 idag. Jag tror att den nya intravenösa medicinen faktiskt har börjat verka.

I natt blir det ingen midnattstimme för min del, nu väntar boken Analfabeten som kunde räkna och sen tänker jag sova gott med förhoppning om att få positiva besked i morgon av läkaren.