Frisk luft och fina minnen av svunna snöiga dagar

Jag var ute idag, för första gången på väldigt många dagar. Jag vågade mig inte så långt från mitt rum, men det var en ljuvlig promenad som gjorde skillnad och gav mig energi. Att hinna få lite dagsljus innan solen gick ner bakom granarna som kontrast till lysrören och glödlamporna. Att få känna den friska luften och minusgraderna istället för enbart den torra luft som vi har cirkulerande inomhus den här årstiden (på mitt rum får det heller inte öppnas några fönster). Att få knarra mig fram på vinterns första snö.

Det påminde mig om när jag var liten, innan snön var så kraftigt kopplad till cancer, cellgifter och död. Jag och min syster gick lös hej vilt hemma på tomten i Sollentuna efter varje snöfall. När vi var var klara för dagen fanns stora gröna fläckar överallt från där vi hade tagit snö och flyttat dit vi behövde den och det var långa spår efter där vi hade rullat snöbollar så stora som våra små kroppar bara mäktade med. Vi gjorde änglar, byggde fort, slott, snögubbar, snölyktor... Inte en snöflinga gick till spillo! Min pappa var lite tyst irriterad över detta, han tyckte att trädgården var så vacker när den låg glittrande vit och orörd. Men han satte aldrig stopp för vår framfart. Tvärtom, det finns på film. Min mamma var ofta med i röjarleken, hon har aldrig kunnat motstå snö. Senast idag fick jag ett hot om snöbollskastning så snart jag kommer ut från sjukhuset och jag vet att hon knappt kan vänta till hon får mula mig och min syster.

Huddinge sjukhus, utsikt över parken där jag och min syster gungade direkt efter att hon hade donerat stamceller.

I den här slänten spenderade jag och mamma minst en timme dagen efter transplantationen, den 31 maj. Det var soligt och varmt. Vi festade med godis & glass, pratade och jag tog av mig peruken utomhus för första gången. Jag kände frihet och starten av något nytt.

Jag har ingen ny information att komma med direkt. Biopsierna är äntligen återfunna, men ännu inte analyserade. I morgon ska det vara klart efter pådrivning från CAST. Dom vill verkligen utesluta både GVHd och CMV innan dom kan pusta ut. Jag med.
Magen känns otroligt mycket bättre, idag har jag knappt haft ont alls och jag klarade mig med enbart morfin inför frukost och lunch. Avstod inför middagen och det gav inga problem alls. Däremot hostar jag mer än någonsin vilket gjorde att dom tog ytterligare sugprov ur näsan på mig idag då de bakterier som jag bär på i magen kan orsaka svåra förkylningar. Hmpf, vore just typiskt om det vore det med. Men jag kan lika gärna ta allt på en gång nu.

Är så ofantligt trött fortfarande. Vill bara sova hela tiden. Antar att jag behöver det.