Kriget i min kropp: Cancer. Om hur det är att vara mamma. Del 5.

Mycket har hänt sedan jag skrev senast. Hanna har varit några vändor in på Huddinge sjukhus vilket jag förstås har påverkats mycket av. Och en kämpe har avslutat kampen, Malin Rydqvist som Hanna skrivit om tidigare, avled tyvärr den 13 december. Jag har aldrig träffat Malin, har enbart följt henne genom Hanna. Men när man befinner sig i samma situation som vi har gjort blir man på något sätt engagerad och känslomässigt nära varandra. Jag har tänkt på Malins mamma och familjen så många gånger. Främst när det har tillstött saker som man inte önskat, känt oro för vad läkaren ska säga och vad som skulle hända härnäst.
Eftersom jag själv, ett otal gånger, gått igenom förtvivlade stunder när något har avvikit i Hannas hälsa och oro för att den dj_la cancern ska vinna, har jag haft starka känslor när jag frågat Hanna hur det går för Malin.

Så den fredagen när Hanna satt vid mitt köksbord och väntade medan jag gjorde mig i ordning för att gå på konsert, och hon gav ifrån sig ett uppgivet ”oh, nej” för att sedan med svag ton berätta vad som hänt, blev jag alldeles kall. Det snurrade i huvudet och jag visste inte vad jag skulle göra.
I och med att Hanna blev förkrossad fick jag snabbt samla ihop mig och trösta henne. Jag frågade om jag skulle hoppa över konserten och stanna hemma, men det ville hon inte. Det här kom 5 minuter innan jag skulle iväg så det fanns ingen tid att tänka. Jag åkte i väg för att träffa min syster som skulle gå med. Mitt i konserten med Elton John rann sorgen över mig stundvis och det gjorde så ont när jag tänkte på Malin. Jag tänkte på hennes mamma speciellt och på det hemska hon måste gå igenom. Vad gjorde hon och familjen nu? Hur orkar man ta sig igenom detta? Vet inte varför jag mest tänker på Malins mamma, men det måste bero på att även hon är mamma. Självklart finns tankarna hos syskonen och pappan med.

Jag beklagar den stora sorg som hela Malins familj drabbats av. Så stark familjen ändå såg ut att vara på begravningen, stöttade och tröstade varandra.
Min insikt om att även vi kan drabbas vilken stund som helst blev extra påtaglig efter det här. Men än så länge rullar allt på precis som det ska med Hanna och jag tror inte att jag behöver nämna något om min tacksamhet, så här långt.

Att leva ett annat liv

Att se sitt barn kämpa, som Malin gjorde och Hanna gör och som alla andra som drabbats, blir man så arg, så uppgiven och inser hur fruktansvärt orättvist livet egentligen är.

Jag har frågat mig många gånger varför jag inte bara kan få leva ett helt vanligt liv, det liv som jag hade innan Hanna blev sjuk, med ”normala” problem som alltid kan lösas.
Jag vill inte leva ett liv där vår vardag ska behöva bestå av sjukhusbesök, väntan på besked, mediciner och en ofta ohälsosamt hög grad av oro och stress. Samtidigt som jag ska jobba, planera roliga semestrar, leva familjeliv, umgås med nära och kära, hitta stunder för mina intressen och egen tid. Det är för kämpigt. Men just nu får jag inte välja, för det är tyvärr så här det ser ut. Nu kan jag bara göra det bästa av situationen.

När Hanna i mars efter 9 år fick ett återfall rasade tillvaron åter igen och alla dessa känslor och tankar knackade på. Det var samma sorg, samma skräck, rädsla och inte minst ilska och uppgivenhet.

Men den här gången har det visat sig att jag har en helt annan plattform att stå på och jag är mycket bättre rustad. Det beror på att jag tidigare gått igenom en personlig resa efter Hannas första insjuknande.

Åren som följde efter allt vi gått igenom under Hannas behandling, alla biverkningar, Emelie som blev svårt sjuk under en tid och min älskade pappa som plötsligt avled, hände något med mig. Jag rasade. Min kropp struntade i min styrka och mina värderingar och startade sitt eget ”krig”. Jag började gråta hejdlöst, det kändes som om tårarna aldrig skulle ta slut. Min ”sorgesäck” hade blivit proppfull och rann över. Bördan blev för tung och jag föll.

Där startade min resa, en personlig utveckling. Det var en jobbig tid men samtidigt så lättande då jag insåg att jag hade tappat bort mig själv helt och hållet, men skulle få hjälp med att ta mig upp på vägen igen. För vem var jag i allt det här? Vilka behov hade jag och vad ville jag göra med det liv jag hade framför mig? Det blev en rad samtal med en fantastisk terapeut.

När den resan var genomförd, och jag vill tillägga att det var den bästa resa jag någonsin har gjort, hade jag en trygg plattform att stå på när Hanna nu insjuknade igen.

Jag har blivit mer härdad, tänkt på ett annat sätt och vårdat mig själv bättre. Visst finns det många stunder när jag får stark ångest och inte vet vart jag ska ta vägen med alla mina känslor eller hur jag ska leva mitt liv mitt i den berg-och-dalbana som vi befinner oss i. Men då är min stora lycka och mitt privilegium att jag har helt fantastiska och kära människor runt omkring mig som stöttar, lyssnar, hjälper mig att reflektera sunt när det behövs och framför allt; bara finns där. Utan alla dessa starka fantastiska personer är jag hjälplös.

/Carina