I morse var det exakt en vecka sedan som jag kördes ner på IVA med lungor som var på väg att ge upp. En vecka sedan som jag låg i min egen dimma och förberedde mig på att dö. Just där och då kände jag mig redo. Men människans överlevnadsinstinkt är förvånansvärd. En vecka senare så känns det avlägset. Hjärnan har rensat ut dom värsta sekvenserna, minnen som den inte anser sig ha nytta av utan som bara gör skada. Skulle någon be mig nu att berätta om lördagen så skulle jag nog inte kunna säga så mycket, jag kommer inte ihåg. Så jag är på sätt och vis glad att jag skrev ner det medan det fortfarande fanns minnesfragment kvar. Kroppen börjar sakta men säkert ihåg igen hur den ska fungera. Jag känner fortfarande inte riktigt igen den däremot. Det är som en vän som har svikit mig och nu trevar vi oss nervöst mot varandra igen. Vågar jag lita på dig?
Det pratas mycket om mina erfarenheter och det "uppvaknande" som t.ex. cancer och andra livshotande sjukdomar och tillstånd innebär. En nära döden- upplevelse resulterar ofta i att man börjar uppskatta de små sakerna i livet, ta vara på de enkla stunderna och det är som att se världen på ett annat sätt än innan. Det går inte att förstå om man inte upplevt det själv. Färgerna blir klarare, dofterna starkare och känslorna intensivare. Det är den positiva effekten.
Den negativa, som jag tror blir än mer intensiv vid upprepade tillfällen av att se döden i vitögat, är att man tappar mer och mer av tilltron till livet. Människan har någon medfödd tro att hon är oövervinnerlig, till och med kanske odödlig. "Det händer andra, men inte mig", känner du igen den tanken? Jag tror det har med överlevnadsinstinkt att göra. Vi är här för att leva helt enkelt. Men den känslan har jag tappat helt. Jag känner mig skör och bräcklig. Jag vet att jag kan planera nästa vecka och drömma om att få resa i väg i sommar. Men jag vågar inte hoppas och längta längre för jag vet hur snabbt jag kan hamna här igen. Som jag skrev vid ett tidigare tillfälle: En man på väg till jobbet spenderar inte hela morgonen med att oroa sig för bussen som han snart ska bli påkörd av. Jag har på något sätt blivit medveten om den här olyckan som ska ske. Jag går ständigt och väntar på bussen som ska krossa mig. Inte med rädsla - jag hävdar fortfarande att jag inte har någon dödsångest - men med uppgivenhet.
Jag har lätt för att skriva, lätt för att uttrycka mig. Tankar och känslor kommer till mig som bilder och metaforer och med mitt stora intresse för språk så har jag skaffat mig ett ganska brett ordförråd att utnyttja när jag ska försöka förmedla dessa.
MEN, just det här, som jag skrivit om ovan, är jättesvåra känslor att klä i ord.
Jag hoppas att jag kan förmedla på ett ungefär den osäkerhet som har vuxit sig ännu lite större inom mig under dessa 7 dagar.
1986. Den här lilla tösen visste inte vad som väntade henne. I hennes ögon finns ingen osäkerhet eller rädsla.
