Någon hade smugit ner en liten Oxascand 10 mg bland mina kvällsmediciner igår. Det var uppskattat för jag låg inte vaken ända till 01:00 i natt åtminstone, men det var fortfarande en lite låg dos för att komma in i någon djupsömn. Däremot så fick jag min första natt helt utan kontroller så jag fick slumra oavbrutet fram till klockan var 8. Så skönt.
Alla kontroller på morgonen var bra, blodtrycket var väl kanske lite väl lågt på 80/60 men det steg senare framåt lunch. Nu ska vi försöka oss på att byta ut antibiotikan och kortisonet från intravenöst till tabletter så i morse slapp jag droppet. Får se hur kroppen reagerar.
Överläkare Gustav Fjaertoft kom förbi vid 13:30 för en sista check innan min permission.
Han frågade hur jag kände för att åka hem en stund, ifall jag var orolig eller så. Jag sa att jag har varit redo på att få åka hem sedan igår morse. Rädd är jag inte. Även om jag tycker att min kropp sviker mig gång på gång så känner jag den ändå så pass väl att jag vet när något inte är som det ska, ibland vet jag vad det handlar om innan läkarna gör det. Den här blodförgiftningen var ju ett exempel. Så om något händer nu när jag är hemma så tvekar jag inte utan ringer direkt eller åker in.
Han fortsatte med att beordra mig att ta det lugnt. En sådan kraftig lunginflammation som jag fick hade tydligen varit farlig även för en icke- transplanterad. Min kropp har varit under hård press och överansträngning kan leda till hjärtmuskelinflammation. Han uppmuntrade mig till vardagliga sysslor och jag ska med fördel promenera mycket. Men jag får inte träna förrän jag har fått klartecken från Per Ljungman. Min kropp skriker efter att få ta en joggingtur... Det här kommer bli jobbigt.
Jag frågade, på min älskade fars begäran, om det verkligen var influensamedicinen Tamiflu som jag fått när jag kom in och i så fall om jag fortfarande fick den. Anledning till att min far ville veta var på grund av alla skriverier senaste tiden. Här är några exempel för dom som missat det:
Sveriges Radio - Tamiflu nästan verkningslöst
Aftonbladet - Tamiflu fungerar inte
Dagens Industri - Tamiflu skyddar inte mot influensan
Vad han även hade hört/läst var att det skulle påverka psyket och vara vanebildande. Doktor Fjaertoft försäkrade att Tamifu var ett av dom bästa influensamedicinerna som finns just nu och när en peson kommer in och är så allvarligt sjuk som jag är så överväger fördelarna nackdelarna. Men han sa också att det alltid finns personer som använder läkemedlen fel och det är dom som hamnar i tidningarna.
Själv känner jag mig inte orolig. Jag har aldrig känt mig i så trygga händer som hos dom på CAST. Och dessutom, som en av sköterskorna sa till mig, det finns bieffekter på ALLT. Om vatten hade haft en bipacksedel så hade listan varit lång på eventuella reaktioner. Det finns till och med personer med njurproblem som kan bli förgiftade av mer än 1 liter vatten/dag. Men han la också till att man hade plockat bort Tamiflu för mig så snart man upptäckte att det var Pneumokocker jag hade.
Jag la fram önskan om att få öka dosen med Oxascand innan läggdags så nu har jag en stående ranson på 15 mg/kväll i stället. Får se om jag kan sova lite djupare i natt! Jag visade även upp min rygg som blivit lite flammig i veckan utifall det var en början på GVHd, men doktorn trodde mer på att jag var torr. Tydligen kan den antibiotika jag äter påverka huden ganska mycket. Vi får ha lite koll på det.
 |
Efter att ha gråtit en timme och duschat i en halv
så kände jag mig lite lugnare och redo att ta mig till
Sollentuna. |
Med sjuktransport kom jag hem till Midsommarkransen vid 14:30.
Jag stannade utanför min dörr med nycklarna redo i handen. Plötsligt fick jag
en klump i halsen och sorg vällde upp i bröstet. Jag samlade mig, låste upp och
klev in. Där stod den oanvända resväskan redo att bli packad i hallen. På
bänken låg passet, resehandlingarna och packlistan framlagda av en glad kvinna
som fortfarande trodde att hon skulle få åka till solen och jogga på stranden
med sin familj nästkommande dag. Posten låg utspridd över golvet, två filtar och vetekudden låg
hoptrasslade i soffan som en påminnelse om frossan som kastade sig över mig den
där fredagskvällen. Pillerburkar stod framme på köksbänken, mitt egna sista
desperata försök att hindra den påstådda influensan att förstöra min
semestervecka. Förtvivlan var total. Orättvisan blev outhärdlig, för att inte
tala om besvikelsen. Sorger och påfrestningar från veckan rullade över mig som
kväljningar och i min ensamhet fick jag utlopp för dom.
Efter att ha rensat ut gamla matvaror från kylen, vattnat
blommorna och tittat till min söta små fiskar så tog jag en dusch. Därefter
kände jag mig lite lugnare i sinnet. Packade upp den smutstvätt jag tagit med
från sjukhuset och packade tung om hjärtat ner lite rena kläder med vetskapen
om att jag ska tillbaka till mitt lilla rum på CAST igen om 27 timmar…
Taxin tog mig sedan hem till min mammas sambo i Sollentuna.
Snälla sköterskan Karin ville inte att jag skulle vara ensam i natt ifall jag
får svårt att andas eller blodtrycket hastigt sjunker. Jag tyckte det lät vettigt. Blev bjuden på middag av snälla Rickard och vi har nu haft en lugn och skön kväll i soffan framför filmen
Mystic River. Nu väntar vi på att mamma och lillasyster ska landa på Arlanda 01:30. Jag ska spendera mina timmar på permissionen tillsammans med familjen och försöka att inte tänka på sjukhuset. Men satan vad jag längtar hem....
 |
Kände mig som en rymling med mitt patientarmband
och slangar hängandes ur halsen... |