"... but nothing compares to this blue and yellow purple pills". Minns ni den gamla låten med D12? Jag tänker ofta på den när jag tar mina mediciner.
Jag tar några tabletter för att hålla mig uppe. Jag tar några tabletter för att hålla mig nere. Några är för att driva mig framåt. Några är för att hålla mig tillbaka...
Jag får en del förvånade blickar när jag säger att jag fortfarande har en del mediciner. Jag förstår det. Över ett år har gått sedan min transplantation. Många i min fas har bara en eller kanske två sorters mediciner kvar. Det är Calcichew eftersom man ofta har svårt att producera D-vitamin och det är Aciclovir för att skydda mot herpesvirus som man är extra känslig emot. Men min resa har varit lite småkrokig och det har resulterat i en slags eftersläpning vad gäller medicinerna. Dosetten är fortfarande relativt välfylld som synes på bilden. För att skapa en uppfattning om hur det kan se ut rent medicinmässigt 15 månader senare så sammanfattar jag dom lite enkelt här:
- Omeprazol som skyddar min magsäck. Den är trasig från all medicinering och jag måste fortsätta med den här medicinen ett bra tag då jag har visat tendenser till magkatarr och har haft väldigt ont under lång tid nu.
- Indivina . Hormoner som ska stötta mig eftersom min egen produktion är skadad och jag är så pass ung att det är nödvändigt. Utan östrogen riskerar man benskörhet i tidig ålder.
- Calcichew vilket jag nämnde ovan är tillskott av D- vitamin och kalcium.Jag bör kunna plocka bort det snart men professor Ljungman tyckte att jag kunde knapra några sådana till eftersom det knappast skadar med vitaminer.
- Oxycodone som är ett morfinpreparat. Efter en lång tid av smärtor i hela kroppens alla leder så har jag gått på en tredubbel så stor ordination som jag har nu. Den här lilla dosen är kvar efter en tids nedtrappning och inom kort är den borta också. Angående morfin så kräver det en extremt långsam nedtrappning eftersom man kan må väldigt dåligt när man slutar ta det.
- Vagifem, även det är hormoner.
- Aciclovir. Det kommer dröja länge innan den plockas bort eftersom jag är väldigt känslig och ett herpesvirus kan ställa till rejäla problem.
- Prograf är den immunhämmande tabletten som jag skulle fått sluta med för länge sedan enligt plan, men då smärtorna började eskalera i lederna så misstänktes GVHd vara boven. Nu när jag har fått sluta med den sista kortisontabletten så vill min läkare att jag fortsätter äta immunhämmande för att inte de donerade stamcellerna ska få för mycket kraft och angripa mina vävnader igen. Lite knasigt att äta immunhämmande samtidigt som man är känslig för infektioner, men det där är en avvägning som läkarna på hematologen har stenkoll på.
- Naprocur är inflammationshämmande och smärtstillande, ungefär som Ipren. Det är en medicin som man vanligen inte behöver äta efter transplantationen men jag fick den i samband med ledsmärtorna eftersom varken Ipren eller Alvedon hjälpte. Så snart jag har blivit av med morfinet så ska den här tabletten bort också. Känns skönt eftersom det är en enorm mängd bieffekter med den... Men man vill se att smärtorna inte återvänder först.
Den sista kortisontabletten fick jag sluta med så sent som i förra veckan. ÄNTLIGEN!
Utöver de nämnda dagliga medicinerna så har jag två till som ingår i familjen
psykofarmaka. Dessa väljer jag att inte nämna då jag vill behålla viss integritet, även om jag redan varit öppen och ärlig med att psykiska bieffekter är lika vanliga som de fysiska efter cancerbehandling. Sedan har jag även två olika sorters ögondroppar för mina skadade hornhinnor, magnesiumtillskott för att jag får en hel del kramper, vätskedrivande
Furix då jag fortfarande får ansamlingar emellanåt samt två olika typer av sömnhjälpmedel att ta till vid behov. Det sista har dock inte varit aktuellt senaste tiden!
Ja, och så har jag förstås
Hizentra som jag måste tillföra en gång i veckan under en timme eller två till dess att kroppen börjar producera antikroppar igen. Om den nu någonsin kommer att göra det...
Apropå just det så ska jag på återbesök på Immunbristenheten redan i övermorgon för uppföljning av behandlingen. Man ska kontrollera mängden immunoglobulin som jag har i kroppen nu samt öka hastigheten på pumpen så att jag inte behöver sitta lika länge vid varje kur. Är lite orolig för att det ska bli obehagligt men är inställd på det.
 |
| Ungefär så här känner jag mig... |
Så, där är mer ingående förklaring varför jag har så många mediciner kvar och även en stor anledning till varför jag har ont i magen emellanåt och är måttlöst trött. Varenda piller man stoppar i sig har minst en bieffekt, oftast ett tiotal.
Den dagen då jag är medicinfri och möjligtvis enbart sväljer vitamintillskott som jag själv valt - den dagen ska firas stort!
Etiketter: Ett år efter stamcellstransplantation, GVHd, Läkemedelsbieffekt, Magsmärta, Mediciner
