Kriget i min kropp: Biopsi i munnen

Tänk, ibland blir det så här. Livet kommer emellan. Visst är det underbart för det mesta? Jag hade ju tänkt att skriva om mitt senaste ingrepp redan samma kväll, dvs i måndags. Men sedan hände det ena och det andra, så nu sitter jag här 4 dagar senare istället. Nåväl.

Jag måste säga att den här biopsin inte var så smärtsam som jag var inställd på. Faktum är att jag till och med vågar säga att den var smärtfri utan att ljuga. Kanske beror det på att "min" medicinska tandläkare, Garming-Levert, är så otroligt skicklig. Jag vet inte, men tacksam var jag. Det var bara bedövningssprutan som kändes och det var som ett enkelt stick i kinden, som hos tandläkaren. Det spände lite eftersom att vätskan lägger sig i en klump först innan den spridit sig och det kändes som att jag hade en kula i kinden. Du vet, en sådan som man spelade med i sandlådan på mellanstadiet.

Karin sa innan att det kanske kunde kännas lite, men när hon såg min piercing i tungan så skrattade hon och tog tillbaka det. "Har man frivilligt gett sig in på den typen av smärta så kommer du tycka att det här är en barnlek". Jodå!

När bedövningen hade verkat så kändes absolut ingenting. Jag bad henne att berätta vad hon gjorde hela tiden, för jag tycker inte om att inte veta och riskera överraskningar. Så när hon stansade ut biten från kinden så hade jag inte märkt att hon gjorde det om hon inte hade sagt något. Fick se den lilla rackaren efteråt och den var ändå så pass stor att jag tackade övre makter efteråt för bedövningen.

Hon satte ett stygn över hålet men det var mer för att jag skulle slippa blodsmaken sa hon, annars läker det relativt fort i kinden. Däremot så sa hon att det kunde göra lite ont när bedövningen släppt efter 2-3 timmar och det måste jag ju säga att det kändes lite, men inte farligt alls. Vant såg hon dessutom till att hålet hamnade lagom långt in och lagom långt ner för att jag inte skulle kunna bita mig där så länge jag var bedövad och inte heller störas av det under läkningen.

Det enda hon hade fel i var att stygnet skulle släppa efter 24 timmar, max 48, och jag kan berätta att det fortfarande sitter kvar. Har jag dåligt läkkött eller är hon en jävel på att knyta?

Utöver det ser slemhinnorna fina ut, trots GVHd:n. Jag tycker att det känns väldigt torrt men att den gel jag använder ändå hjälper. Det är värst på sena kvällar och nätter då kroppen knappt producerar saliv. Jag får svårt att prata och jag vaknar alltid med damm i munnen. Inte så mysigt.

Jag har en bild på hur det såg ut dagen efter, mest för att du som kanske ska göra det här ska se hur ofarligt det är och hur fint det ser ut efteråt. Men jag placerade fotot medvetet längst ner för att känsliga magar ska slippa vända sig.

La även in en bild på insidan av låret där jag gjorde biopsi för två veckor sedan. Det läker otroligt långsamt och är fortfarande hål, men absolut inte så djupa som då såklart. Det minsta har nästan helt läkt.

Hela besöket kändes jättebra. Tycker väldigt mycket om Karin och den sköterskan (förlåt min glömska, jag minns inte ditt namn) som har haft hand om mig sedan jag insjuknade! Varje besök har känts tryggt och lugnt. Jag får alltid ordentlig information och dom är noga med att se till att man är med på varje steg och vet att man kan avbryta när som helst, Tack!

Härifrån är det bara att vänta på transplantationen tror jag. Jag har ett läkarbesök på måndag med professor Ljungman och tänkte fråga lite mer då.

Nu är det helg och dags för livet att få ta plats igen. Försöker att sysselsätta mig med roliga saker trots att energinivån tryter alltmer.