Kriget i min kropp: Din vilja att vara stark kan förstöra för någon annan. Tänk om.

[...] Inatt somnade min älskade lillasyster in efter sviterna av lunginflammation och influensa. Hon hade myelom som visade sig vara av den aggressiva formen.. Trodde hon skulle dö av cancern... Och att jag och familjen skulle få ha henne kvar några år till... [...]

Jag varken vill eller kan skriva ut hela inlägget eftersom det kommer från en sluten grupp som jag är med i, en för stamcellstransplanterade. Men den här korta delen räcker för att påbörja det viktiga som jag vill förmedla.

Gamla

Nyfödda

Gravida

Infektionskänsliga

Myelom är dessvärre fortfarande en obotlig cancerform. Det är en sorts leukemi som uppstår i benmärgen. Den är kronisk och sjukdomsförloppen skiljer sig enormt mellan olika personer. Men även om sjukdomen är obotlig så finns det så pass många bra mediciner idag att de flesta blir bättre och får en god livskvalité - speciellt om sjukdomen upptäcks i tid. En del har visat sig kunna leva med den i över 10 år utan att uppvisa symptom! Den aggressiva formen kan man ändå leva med i några år eftersom sjukdomsförloppet är relativt långsamt. Långt mycket långsammare än den akuta leukemi som jag hade, där man utan vård är död inom några få månader.

Jag kan intyga att som riktigt sjuk och påtagligt ovetande om hur lång tid man har kvar, så vill man leva sitt yttersta. Det innebär att i största möjliga mån få vara ute, uppleva och möta. I mitt fall för 1½ år sedan så var det totalt omöjligt. Med en nivå som var obefintlig på de vita blodkropparna så kunde jag ha dött av en vanlig hudbakterie. Det var därför jag tvingades rengöra duschslangen en gång i veckan med sprit, byta sängkläder och handdukar varje dag och inte öppna fönstret... Bland annat. Listan på "du får inte" var mycket lång. Jag tvingades att leva i total isolering. Det fanns ingenting just då som jag önskade mer än att få känna frisk luft mot ansiktet och att kanske till och med få ta en promenad runt kvarteret.

Det var också det absolut första jag gjorde när mina vita blodkroppar äntligen lyckats kämpa sig upp till en nivå som var acceptabel. Det var ljuvligt!

För en dödssjuk person med påverkat immunförsvar, men ändå tillräckligt starkt för att få vistas bland folk, så finns inget viktigare än just precis det.

Varför skriver jag detta? Jo, för jag tror att det är lätt att tänka ”om man är känslig så bör man hålla sig inne. Var och en tar ansvar för sig själv”. Och jo, till viss del stämmer det såklart. Men…

Kvinnan som dog i måndagsnatt ville säkerligen inget hellre än att kunna klara sig på egen hand. Kanske kunna gå till affären och handla sina egenvalda varor. Ta en promenad på stan. Gå på bio. Äta på restaurang. Jag kan bara föreställa mig med tanke på allt jag satt inne och drömde om. Ingen skulle väl få för sig att vägra henne det?

Men hur ska man våga göra sådana saker när människor runt omkring hostar öppet, nyser rakt ut och går till jobbet med virus i kroppen? I friska luften är det tryggare och på restauranger kan man be om ett avskiljt bord. Men på bussen, tunnelbanan och i kassakön så är det svårt att värja sig. Ursäkterna för att inte stanna hemma är varierande och många.

"Ja men jag kan inte vara borta från arbetsplatsen för jag har så mycket att göra/vi är kort om folk".

Det är herr och fru Duktig som ska prestera och visa att man är "stark" och absolut inte är en person som låter sig bli hemma på grund av en liten förkylning.

Eller värre, de som av ren envishet vägrar att stanna hemma tills de är helt friska, eller åtminstone enligt läkare smittfria, bara för att man blir så fruktansvärt uttråkad.

Minst en dag hemma feberfri innan återgång till jobbet, det rådet bara måste man ha hört någon gång. Eller hur?

Och det är knappast bara infektionskänsliga personer som inte vill bli smittade. Även fullt friska, starka individer som praktiskt taget aldrig är sjuka kan bli irriterade på kollegor som dyker upp på kontoret och smittar. Dom vill ju inte heller riskera att bli hemma och missa roliga events. Februari/mars är tillräckligt jobbiga rent influensamässigt ändå som de är, inte sant?

Jag skriver detta för att jag har varit en sådan här person, exakt enligt ovan beskrivning. Alla på en gång.

~ Den som tror sig vara så behövd på jobbet att man har råd att riskera andras hälsa.

~ Fröken Duktig & Stark.

Och jag skäms... Nu när jag vet vad det kan göra med andra så kommer jag aldrig göra om något liknande. Att stanna hemma en dag extra är inte hela världen har jag upptäckt.

Överallt finns människor i den så kallade riskgruppen:

Ingen av dessa klarar av en förkylning ens. För samtliga kan det ha förödande utgång.

Man känner inte alltid när man är smittad såklart. Det är absolut inte er som detta inlägg gäller! Inte heller er som är noga med att stanna hemma vid behov. Men OM man känner av, eller till och med fått veta att man bär på något, så ska man ta hänsyn och inte bege sig ut bland folk. Speciellt inte till jobbet där ventilationssystemen och de offentliga toaletterna blir rena smittospridare.

Nedan är ett exempel på inkubationstider, det vill säga det antal dagar som kan hinna gå från smittotillfälle till symptom:

Sjukdom	Inkubationstid	Sjukdom	Inkubationstid
Hepatit B	2–6 Månader	Malaria	1–4 veckor
Influensa	1–4 dagar	Smittkoppor	1–8 dagar
Klamydiainfektion	7–14 dagar	Körtelfeber	4-6 veckor
Kikhosta	7–14 dagar	Vattkoppor	14–20 dagar

Så utifrån ovan tabell förstår man att det kan vara svårt att känna vissa symptom i tid. Jag vill inte anklaga någon. Bara få vissa att tänka om. Och har du tagit åt dig så är du nog en av dessa.

Avslutningsvis vill jag säga;

Den här unga kvinnan hade alltså flera månader, kanske till och med år, kvar att leva. Och hon ville göra det till max. Jag vet inte hur hon blev smittad. Kanske var det av någon stackars ovetande person som inte kunde ana att han/hon var smittobärare. Men det kan lika gärna ha varit en av alla de personligheter som jag har nämnt. Man tror att man gör samhället och sig själv en tjänst genom att bita ihop och köra på som vanligt trots att man inte mår bra. Men det är andra som drabbas.