Wow. Jag
förstår inte vad jag har gjort för fel. Något måste det bara vara nu för inget
blir som jag vill eller planerar. Jag har ungefär 10 blogginlägg som jag
antingen bara påbörjat eller skrivit halvklart men inte publicerat av olika
anledningar som jag snart kommer till. Det är frustrerande för det räcker med
att det går två tre dagar och sedan blir det inaktuellt. Inte bara tempusform
som måste ändras utan även alla händelser. För just nu går det undan… Så gott
som varje dag händer något nytt. Tröttsamt. Och de få dagar då jag inte behöver
göra något som är kopplat till transplantation eller cancer så är jag så trött…
Enormt trött. Inte ”jag-vill-sova”- trött. Det är mer ”nu-är-jag-skitless”- trött. Så jag försöker klämma in sådana
aktiviteter som ger mig lite energi. Är nästan inte hemma nu för tiden. Eller
hemma med sällskap.
Hur som
helst, plötsligt dyker det upp tankar och känslor. Funderingar och rädslor.
Sådant som jag vill dela med mig av trots att det känns jobbigt. Dom kan dyka
upp när jag vattnar mina blommor, är ute och går, står i duschen eller till och
med direkt när jag slår upp ögonen på morgonen. Jag skriver ner en del och
sedan kommer något emellan.
Jag får
publicera dom i efterhand helt enkelt. Vem har sagt att kronologisk ordning är
bäst.
Här var det
som kom emellan igår. Mitt senaste äventyr så att säga.
Jag satt
hemma i soffan. Hade precis avslutat min lunch och reste mig. Plötsligt började
rummet att snurra. Jag trodde att jag rest mig upp för fort bara och försökte
andas djupt. ”Det går över snart”. Men det gjorde det inte. Och till skillnad
från tidigare gånger så blev det bara värre. Jag såg mig själv i spegeln och
ena ögat hade börjat hänga lite. Trots det så behövde jag verkligen gå och
handla eftersom kylskåpet var tomt. När jag skulle måla på mascaran så skakade
höger hand okontrollerat…
Då blev jag riktigt
orolig och bestämde mig för att ändå ta mig till Liljeholmen, men istället för att
handla på Ica Kvantum så skulle jag ge vårdcentralen ett besök. Det var med nöd
och näppe som jag kunde gå dit. Jag hade tappat förmågan att fästa blicken.
Ögonen for runt och jag mådde illa. Trottoaren under mig gungade likt en
hängmatta i vind. De människor jag mötte höll jag på att krocka med.
 |
Få foton beskriver känslan bättre än det här |
På akuten
bad jag om hjälp och sa att jag trodde att jag höll på att svimma. Jag frågade
också om ett snabbt blodvärde och ett blodtryck eftersom det har varit svajigt
senaste tiden. Men det svar jag fick var ”vi har stängt och öppnar om en
halvtimme så gå till mottagningen mitt emot eller vänta”. Att vänta var inte
ett alternativ för mig som du nog förstår. Jag raglade in på vårdcentralens
mottagning och förklarade direkt att jag höll på att tuppa av och att rummet
snurrade. Receptionisten bad mig sitta ner och tillkallade en sköterska. När
hon såg hur jag satt och gungade så sa hon åt mig att lägga mig ner med benen
högt. En sköterska kom strax, ledde mig till ett rum och jag fick förklara
allt. Jag berättade om leukemin med efterföljande transplantation, jag
förklarade GVHd, jag berättade att jag varit väldigt yr senaste tiden och mått
illa. Jag berättade även om sådant som jag trodde kunde vara orsaken till den
svåra yrseln.
Jag har ett
medfött lågt blodtryck, men kanske hade det sjunkit ännu mer nu?
Eller en
bieffekt av någon av mina 26 mediciner?
Eller att
jag slarvat lite med att dricka vatten?
Jag
berättade till och med att jag sedan väldigt långt tillbaka, efter mitt första
leukemibesked, har lidit av svåra panikångest- attacker. Det var verkligen
många månader sedan jag hade en senast, men nu hade jag haft två stycken inom
loppet av en vecka. Kroppen och det mentala orkar helt enkelt inte med att ha
en fot i vardagen och en fot på sjukhuset.
Precis det
som jag har skrivit om i så många inlägg. En av de svåraste sakerna att hantera
efter en cancerbehandling, och med all säkerhet även andra sjukdomar, är att
släppa rädslan och återgå till livet som det skulle ha varit innan. Vi har till
och med en psykoterapeut på hematologen som är specialist på området med
biverkningar och cancer. Hennes jobb på mottagningen är att erbjuda oss
transplanterade hjälp med att våga se en framtid och släppa det som har varit.
Hon hjälper även till med praktiska saker så som alla blanketter som
försäkringskassan kräver.

Hur som
helst. Jag la fram den teorin att det kanske var panikångest- attackerna som
påverkat min kropp. Jag har ju hört om andra som blir yra då. Hon svarade inte
direkt på det eftersom det är en läkare som måste göra bedömningen. Hon sa att
det syntes hur jag mådde och när jag kom in så hade deras första antagande
varit att jag var påverkad av något. En hel del tester togs, bland annat ett
EKG för att kontrollera hjärtat. Sedan fick jag efter en stund träffa en
läkare. Det som var avvikande var mycket riktigt mitt Hb- värde som hade
sjunkit från
89 till 86 på bara två dagar. Det känns inte riktigt okej. Sedan
visade EKG på stress i hjärtats rytm. Men han sa att det egentligen inte var
mycket att gå på eftersom han inte hade något att jämföra med och därför inte
kunde se någon trend. Det han avslutade med var ”åk till Huddinge sjukhus
direkt och ta dig till akuten, vi kan fixa med transport”. Det var ju inte utan
att jag blev lite orolig, men faktiskt mest irriterad eftersom det var en av
mina ”lediga” dagar och jag hade andra planer.
Fortsätter vidare i nästa inlägg då det blir
för mycket på en gång.
Etiketter: 2 år efter stamcellstransplantation, Akuten, EKG, Hb-värde, Illamående, Oro, Ångest