Kriget i min kropp: #2 Påfylld med två påsar blod nu men ingen förklaring

Jag fick skjuts in och slapp deras transport. Världen fortsatte att gunga men det kändes aningen bättre när jag satt ner. Jag fick komma in på den medicinska akuten som tydligen hade mottagit en remiss och journalen där läkaren i Liljeholmen förklarade det han hade fått reda på. Samma kontroller och blodprover togs igen. Vi reagerade på att blodtrycket hade sjunkit från 120/78 till 106/59 på bara resan dit. Det tyckte sköterskan var lite oroväckande med tanke på min historik. Hon sa att hon hade läst om vad jag varit med om och sa att hon var imponerad över hur stark jag verkade, sedan sa hon åt mig att fortsätta kämpa. Jag ska. In i det sista. Väntan på en läkare blev ganska lång. Under tiden kom ännu en sköterska och satte kanyl på mig ute i korridoren. Tanken var att den skulle sitta kvar till jag skulle åka hem, men nålen hamnade konstigt. Det gick bra att få ut blod, men inte att pumpa in något. Det enda kärl som fungerar nu är nämligen fullt med brosk som gör att det både gör ont och att jag blir svårstucken. När ytterligare prover hade tagits, glukos och virusodling till exempel, så drogs kanylen ut och det blev ytterligare väntan. Tillslut ledsnade jag. Jag spenderar så mycket tid på sjukhus ändå, ska jag verkligen behöva sitta här i flera timmar (det var det som gällde då det hade kommit in några akutfall). Jag fick prata med ännu en läkare och jag sa att yrseln var mycket bättre och att jag skulle ringa till den mottagning som jag tillhör direkt morgonen efter. Dom kan ju ändå mig. Blev det värre igen under kvällen så jag lovade jag att jag naturligtvis skulle komma in igen. Detta verkade hon nöja sig med och jag kunde få åka hem för kvällen.

Igår morse ringde jag alltså till hematologen. Jag förklarade kort vad som hade hänt och den rara sköterskan som jag ofta har kontakt med sa direkt att jag borde ha fått blod redan igår kväll. I och med att jag inte fick det så blev jag nu beordrad att komma in så snart jag kunde. Jag kastade mig iväg och var där relativt snabbt ändå. Det togs genast nya prover (oj vad jag är sönderstucken nu, igår gjorde det ganska rejält ont i kärlet och jag ser verkligen ut som en narkoman). Det var inte lika snabba prover så det skulle ta lite tid att få svar. Sedan skulle blod beställas och när det anlände till avdelningen så skulle det in i min sargade kropp med dropp.

Det tog nästan två timmar då jag under tiden hann gå till Pressbyrån med min kanyl i armen och äta lunch. Jag mådde illa av blodbristen och yrseln så aptiten var minimal. Men jag fick ändå i mig en hel del till en sköterska från en annan mottagning tittade in och slängde två påsar med blod framför min mat. Där försvann det sista av den lilla matlust som jag hade kvar.

:( Jag tycker det känns lite… motbjudande att få någon annans blod. Eller, det kanske är fel ordval. Mer obehagligt. Jag har inget emot blod och tittar gärna när jag lämnar blodprover. Jag har inga som helst problem med andras blod heller. Det är vackert, och de röda små cellerna ser jag som renhet och liv. Men det är känslan av att något som befunnit sig i någon annan okänd persons kropp nu ska in i min…

:) Möjligheten till det här gör att man inte kan känna annat än tacksamhet till alla blodgivare! Jag har ingen svår blodbrist men då jag har haft det så länge så lider jag av det och är glad att det går att göra något åt tack vare en annan okänd och omtänksam människa. Jag tänker också på de som exempelvis är med om en bilolycka och snabbt töms på blod. Får man inget omgående där på platsen så skulle det vara otroligt många fler människor som omkom. Så återigen: TACK!

När jag var påfylld så kunde jag få åka hem. Blodvärdena hade ännu inte kommit och de extra prover som tog igår kväll måste vi vänta till måndag på. Sköterskan Kerstin frågade lite om vad dom hade gjort på akuten igår och tyckte att dom borde gjort en röntgen över huvudet samt en ögon/öra/näsa- undersökning. Hennes fundering var om det eventuellt kunde vara kristallsjukan som jag åkt på. Det orsakar ju svår yrsel. Jag hade inte ens tänkt tanken men det skulle vara en rätt enkel orsak. Detta måste en läkare fastställa genom att man gör olika rörelsetester så jag får avvakta till nästa vecka helt enkelt. Förhoppningsvis kan vi snart utesluta de allvarligare åkommorna och konstatera att det här kommer sig av mineralbrist eller någon medicinpåverkan.

Så det var min torsdag och fredag. Två dagar då jag inte skulle behövt tänka på sjukhus och då jag dessutom hade en del planer och saker som jag ville få gjort. Livet känns verkligen besvärligt emellanåt och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte sitter här och är bitter. När ska jag få lite lugn och ro? Mitt liv är spännande och passar mig, men emellanåt behöver man få ladda batterierna. Där befinner jag mig nu. Antar att fortsättning följer...