Jag tror att jag har ett hjärta som vill slå sig fri...

Jag vaknade nämligen på fredagen, dagen efter att jag kommit upp till pappa, och mådde lite konstigt. Inte på ett ”förkylt” sätt, det måste jag förtydliga. Annars är det lätt att man under vidare läsning börjar tänka ”att hon inte bara lär sig att ta det lugnt” eller ”varför stannade hon inte bara kvar i sängen?”. Det är fortfarande för ofta som jag får kommenterar som handlar om att andra vet bättre än jag själv vad som är bäst för mig och det är både långt från sanningen och ganska frustrerande... Den här morgonen var jag liksom tung i kroppen, otroligt trött trots bra nattsömn och nedstämd. Därför tänkte jag och min lillasyster att det kunde vara skönt att komma ut i Norrlands- luften lite och mjuka upp kroppen. Vi joggade långsamt fram längs med asfaltsvägen där det inte finns några gatlyktor och så gott som aldrig passerar några fordon. Med Bäckfjärden på ena sidan och tät skog på andra. Tystnad förutom vår andhämtning och våra steg. Det brukar vara den perfekta boten mot det mesta! Men jag kände ganska tidigt att kroppen bara blev allt tyngre. Jag fick inte lättare att andas som man brukar när man passerar det som löpare kallar för "tröskeln", utan tvärtom. Och hjärtat började långsamt öka i slag istället för att som normalt landa på en lämplig medelpuls efter någon kilometer. När vi nådde den första nerförsbacken så frågade Emelie om vi skulle öka tempot lite lätt bara. Jag berättade inte hur tungt jag hade det utan tänkte att det skulle börja släppa nu när det sluttade nerför. Men redan halvvägs så insåg jag att jag inte skulle orka mig upp för kommande uppförsbacke. 

Sidokommentar; den här sträckan har knappt någon flack del, det är mest upp- & nerför. Och inte särskilt små backar heller!

Mycket riktigt så var jag bara en liten bit upp när jag fick gå istället. Jag sneglade på Garmin- klockan som visade en puls på 201 slag/minut. Min normala puls i uppförsbacke är 170… redan där anade jag att något var lite galet. Jag berättade för Emelie när jag kom ikapp henne på krönet och hon undrade om vi skulle vända om, men av erfarenhet så vet jag att de första 2 kilometerna kan vara väldigt tunga om jag har dåliga dagar. Och i så fall skulle det snart släppa. Dessutom hade vi första en lång nerförsbacke och sedan en lång rak sträcka framför oss. Pulsen måste ju bara sjunka tänkte jag.

Naturligtvis förstår du redan här att min puls inte alls lugnade sig. Vi bestämde oss för att vända om vid 3 kilometer och höll fortfarande ett väldigt lugnt tempo. Emelie frågade hela tiden om det gick bra och jag ville inte oroa henne så jag svarade att det var okej. Jag ville bara komma hem. Det var visserligen rätt skön temperatur ute men det var snålblåst så det blev både en skitjobbig motvind och kylde i ansiktet. Däremot kände jag när vi nådde samma uppförsbacke igen på tillbakavägen att jag behövde stanna. Hjärtat kändes som det skulle sprängas, andningen var tung och jag hade ett påtagligt tryck över bröstkorgen. Emelie blev mer orolig. Hon kunde inte släppa tanken på en början av hjärtmuskelinflammation. Skulle man råka ut för det så är det knall fall. Där ute på landsbygden skulle man inte ha en chans att hinna få hjälp i tid, ingen av oss hade mobil med heller så möjligheten att ringa pappa, eller en ambulans, fanns inte. Jag kikade på klockan hela tiden och trots att vi både stått stilla en stund och sedan promenerade väldigt långsamt så sjönk pulsen aldrig under 180, det har inte hänt förut. Min normala snittpuls när jag har varit ute och joggat några kilometer är 150-160 slag/minut. Då förstår du kanske hur galet det här var...

När vi väl var hemma igen så hade jag mjölksyra i benen och huvudvärk av den dåliga syresättningen. Pulsen var fortfarande hög. Bröstkorgen gjorde ont. Jag tog en snabb varm dusch och gick och la mig. Det var först efter ytterligare någon timme, när jag hade legat stilla och pulsen ändå inte nådde något normalt läge, som Emelie ringde sjukvårdsupplysningen. 

Det känns fel att säga, men det är faktiskt nästan lite komiskt när man ska ringa dit, eller överhuvudtaget prata med någon annan läkare eller sköterska som normalt inte har hand om mig. För trots att vi ringde om en så ”enkel” sak som hög puls så vet vi knappt var vi ska börja. Jag är inget normalt fall och därför blir inget av det jag råkar ut för särskilt normalt. Vi kände ju att vi behövde nämna det faktum att jag har stamcellstransplanterats och att jag går på 30 olika mediciner samt att jag mått lite allmänt upp och ner senaste tiden, utan att för den sakens skulle lägga orden i munnen på dom.

Men Emelie skötte det snyggt. Själv ville jag inte ta det där samtalet. Sköterskan hon fick prata med tyckte inte att själva pulsen var så jätteakut men i och med att jag hade ett tryck över bröstet – och såklart med min taskiga bakgrund – så tyckte hon att det behövde kollas upp.

Bara någon halvtimme senare så klev vi in på akuten. Inte så roligt en fredagseftermiddag och speciellt inte när man har minisemester. Vi behövde tack och lov inte alls vänta länge, tydligen behöver man sällan det när det gäller hjärtat. Vi hann inte ens avsluta våra burkar med läsk innan vi fick komma in på ett rum. Allt som allt fick vi prata med fyra stycken otroligt rara sköterskor. Dom gjorde det väldigt bekvämt för mig och ett sprucket blodkärl, några rör med blod och två EKG senare så var det bara att vänta på svar. 

Jag låg hela tiden uppkopplad mot en monitor som läste av hjärtats alla siffror. Däribland puls, syresättning och blodtryck. Jag & Emelie fick roa oss med lite småsnack och tidningsläsande i 1½ timme innan vi fick träffa en läkare. Sammanfattat var det inget specifikt som hade hittats, förutom ett Hb- värde som var ännu lägre nu än när jag kollade för ca två veckor sedan. Nere på 97. Ett låg blodvärde kan orsaka ett lättare tryck över bröstet, huvudvärk och en högre puls. Men SÅ himla lågt är det inte… Han försvann ett tag för att diskutera lite med bakjouren. När han kom tillbaka så frågade han hur jag kände inför att bli inlagd och mitt tveklösa svar var att jag ville åka hem. Nu när jag visste att det inte var något akut fel på mig så kände jag ingen direkt rädsla. Och skulle något ske till det sämre så var det ju bara för oss att åka in igen. Läkaren tyckte att det lät bra men att jag bör kontakta Hematologen när jag är tillbaka i Stockholm igen. Det är möjligt att jag skulle behöva göra en 24-timmars kontroll på hjärtat, då man går med en lite dosa som mäter puls och tryck var tionde minut, för att noggrannare kunna utreda varför det ibland skenar. Det har ju ändå pågått i ca 3 veckor nu, emellanåt flera gånger om dagen.

Jag känner ju själv att jag är orolig, även om det kanske inte är akut. Men en längre tid med hög puls är påfrestande för hjärtat. Jag kan bara gissa men det är möjligt att det har med någon medicin att göra, som vanligt. Kan bara inte klura ut vilken eftersom jag inte har ändrat på någon nyligen. En idé är att jag inte alls dricker så mycket vatten som jag borde. Alternativt är det en helt annan sak, samma som jag misstänkte när jag slogs av yrsel och dubbelseende i somras och som även syster Carina spekulerade i när jag senast fick göra ett EKG av samma orsak; någon form av panikångest. Det är möjligt att allting springer ikapp mig för snabbt nu, att jag inte längre lyckas fly undan eller parera. Trots att jag tycker mig kunna hålla ställningen så kanske mitt inre rasar och hjärtat rusar i panik. Är det möjligt? Jag har hört om så många som inte alls förstår när en panikångest- attack kommer, men kan det verkligen vara orsaken nu? Flera vändor in på akuten. Dubbelseende, huvudvärk, yrsel, illamående och nu en skenande puls... Det är faktiskt inte helt orimligt.

Fortsättning följer...