Jobbansökan

Kära läkarvård, omsorg och andra vårdanstalter 
(och ni andra förstås),

 jag är en kvinna på 29 år som söker ett nytt uppdrag. Min senaste tjänst tog hastigt och olustigt slut och nu står jag här igen.

Jag är en driven person och förbannat envis, även manipulativ har jag fått höra, vilket gör att jag ofta får som jag vill och även är en bra ledare. Jag gillar att bestämma. Och när jag tar mig för något så blir det gjort.
Jag är kreativ och kommer på nya sätt att leva hela tiden. Nästan varje dag skulle man kunna säga. Både min kropp och själ har fått ta hårda smällar sedan jag för första gången såg dagens ljus, något som har stärkt mig. Jag vill i alla fall tro det.
Jag är troende och ber till min egen gud som jag kallar Ödet. Men på senare tid har jag blivit sviken och nu har jag bestämt mig för att inte förlita mig på någon annan än mig själv. 
Jag är sambo med en liten kille på 8 månader. Han har långa öron, fluffigt hår, stora framtänder och han skuttar hellre än går. Han är rar men betalar aldrig hyra trots att jag tjatar, så jag önskar en tjänst med bra betalt så att jag har råd att bo kvar.
Jag är en glad dam, förutom när jag är arg och ledsen. Min humor är ganska rå och det är för det mesta bara jag som skrattar, men det gör inget. Jag kan ju inte hjälpa att andra inte förstår.

Jag är inte född med talets gåva, det erkänner jag. När jag är glad pratar jag för högt, när jag är arg så stammar jag och använder fel ord i fel sammanhang och när jag är ledsen så får jag inte fram en enda mening. Och just det, jag är inte kapabel till att använda ordspråk eller talesätt. Tydligen heter det inte att man är "tappad bakom ett hörn" eller att man "har någon som i en liten hink"... Men jag inbillar mig att folk ändå förstår vad jag menar. Däremot är jag lyckligt lottad med något annat; jag är en jävel på att skriva! Och att virka korgar. Men mest att skriva! Jag får folk att engagera sig, att förstå, att skratta, att gråta, att syna sig själva, att bli nyfikna... allt utifrån vad jag själv bestämmer mig för att förmedla. Detta är något som jag kan implementera på det mesta och det har hjälpt mig mycket i mitt liv. Kanske har just Du användning för min förmåga?

Jag älskar att dansa, att springa, att läsa (allt! det är min föda), att hobby- fotografera, att hämta energi hos min kärleksfulla far i vackra Örnsköldsvik, att ligga på klippor en het sommardag tillsammans med vänner och lyssna på vågor, att resa och upptäcka nya platser, att ta ett glas vin och skvallra, att prata om livet och existentiella frågor med min mor, att ha pyjamasparty med min syster och äta gott till vi inte ens kan resa oss ur soffan, att se på gamla klassiska filmer och att sova. Min stora idol är Marilyn Monroe. Hon är som isberget som man bara ser toppen av, men självbiografierna avslöjar så mycket mer. Hon var utåt en vacker och dum blondin (under mitt färgade hår är även jag ordentligt blond) men bakom stängda dörrar var hon en orolig själ med ett tufft liv och bipolär sjukdom. Jag identifierar mig med henne som person. Jag tycker också om Nalle Puh. Det är en klok björn det där. Och fler borde leva som Homer Simpson. Vi skulle vara så mycket gladare då!

Nog om andra, just nu är det ju mig själv som jag försöker sälja! Fortsätt läs och försök passa in mig på ett framtida yrke.

Jag har stora erfarenheter av livet men jag börjar med att snabbt rada upp några av mina många små. Jag har jobbat med hälsokost, trots att jag inte direkt är hälsan själv. Men jag vet i alla fall hur man bör leva och äta för att vara hälsosam om man vill, och det är ju bra. Jag har jobbat som badvakt trots att jag inte kan nå botten. Det gör ju ont i öronen för tusan... Men jag har ett gällt skrik så jag hade ju kunnat tillkalla hjälp, det räcker väl? Jag har testat på att sälja märkeskläder för barn, att bereda smörgåsar på Subway, att hyra ut bilar på Avis, att flänga runt som ambulerande konsult hos Placera Personal och mycket mer.
Jag har ingen utbildning och kan inte kalla mig för något flashigt så som ingenjör eller kirurg. Jag kallar mig bara för Hanna kort och gott, med en något plågsam gymnasieutbildning inom media och journalistik, en kort tids makroekonomi, en ännu kortare tid i juridisk översikt och ett pinsamt försök på en målarkurs och som skridskoprinsessa (min lillasyster skrattar högt och hysteriskt när man nämner det sista) . Sen lite språk. Jag vet hur man säger "jag älskar att dansa" på spanska, "hajen har tårar" på tyska och "se på mig är du snäll" på franska. Mycket bra att kunna.

Men jag råkar ha en magisterexamen i något väldigt viktigt som jag tror kan komma till nytta hos er.
I årskurs 9 så rycktes jag ur skolan av mr. Leukemi Cancer för att hemskolas i Överlevnad steg 1. Det gick ut på att lära sig bita ihop, hålla skenet uppe och att trotsa dödsångest. Den lilla praktik som var handlade om att dölja att jag egentligen var sjuk, att lära mig kräkas i en påse istället för på golvet, att kunna sova trots illamående och att frisera en peruk. Jag gick ur skolan med nöd och näppe och klev ut i livet igen med förhoppning om en lyckad framtid.

För några år sedan, den 7 mars 2013 för att vara exakt, så tyckte Herr Cancer att jag var redo för Överlevnad steg 2. Den här kursen var mer praktiskt lagd. Det teoretiska kunde jag ju med bravur redan. Men alla övningar var tunga och proven svåra som fan. Jag testade inte bara på att ta emot cellgifter utan även att strålas, transplantera blodsystemet och att slåss mot följderna och bära upp en trasig kropp.

Här är ett axplock av vad jag har testat på, lärt mig och fått erfarenhet av genom livet:
Var och en av dess erfarenheter har behandlats på olika sätt och var och en av varje behandling har gjort mig starkare, visare och mognare. Det ska mycket till innan jag lägger mig ner och vägrar resa mig igen. Jag har inte längre någon rädsla för att dö, däremot över att behöva dö smärtsamt eller vetskapen om den sorg hos andra som man lämnar efter sig. Jag är inte längre spruträdd, skraj för kniven eller nervös för att sövas. Jag har heller inga som helst problem att svälja stora eller många tabletter på en och samma gång. Däremot avskyr jag att bli inlagd på sjukhus och undviker det in i det sista.

Jag hyser stor kunskap om kroppen, sjukdomar och mediciner med inriktning på blod. Men den största och kanske viktigaste visdomen som jag har fått är av hur man mentalt påverkas av en allvarlig och kanske rentav dödlig sjukdom.

Nå, vad säger Ni? Visst måste det väl finnas något sätt, någonstans, som jag kan få användning av allt detta? Jag har väl inte kämpat mig genom livets svårigheter och inövat så mycket utan att kunna applicera det?
Jag har blivit indragen i en mörk gränd, påpucklad och bestulen på flera viktiga saker i mitt liv och nu är jag utslängd på vardagens gata igen - förvirrad, tilltufsad och ivrig över att komma vidare.

Vänligen hör av er på något vis. Röksignaler och morse undanbedes.
Jag väntar entusiastisk på Ert svar och hoppas på ett framtida arbete.

Må 2016 medföra positiva förändringar i mitt liv (och andras såklart, men främst i mitt eget!)

Många vänliga hälsningar/Hanna

(För översättning till annat språk, kontakta tolk)





Etiketter: , , , , , , , , ,