Kriget i min kropp: Ännu ett ärr till samlingen

Innan jag berättar övergripande om dagens karvning i foten så vill jag visa en bild som jag hittade på Hematologen igår. Tycker den är så läcker. Men så är jag lite onormalt intresserad av kroppens blodsystem också. Det finns såklart mycket bättre bilder på nätet över det lymfatiska systemet, men jag valde att använda mina dåligt fotade på planschen i professor Ljungmans rum).

I lymfkörtlarna kunde man känna min cancer då dom med mellanrum svullnade upp.

Här har jag ringat in den typ av celler som i mitt fall började dela sig okontrollerat. B-Lymfocyter.

Spännande va? Haha.

I morse alltså. Märkligt nog är jag inte ens nervös när jag väl är på väg till en sådan sak som att plocka bort en bit av stortån. Det kanske inte du heller skulle varit, vad vet jag? Men bara tanken på det skulle tidigare fått mig att svettas. Speciellt med tanke på att jag inte ens visste hur processen skulle gå till. Jag ville bara komma dit och få det gjort i alla fall. Rätt snabbt gick det också vilket var skönt.

Kort beskrivet så fick jag veta att den svart fläck på huden som jag plockade bort på Huddinge innan jul visade på en aktivitet som på sikt blir Malint Melanom (hudcancer). Som om jag inte har haft nog med sånt… Elaka cellförändringar i blodet, livmodern och nu huden. Var blir det härnäst? Någon som vill satsa en slant?

Nej, förlåt min morbida humor. Det är så jag hanterar allt kaos i mitt liv, men det är såklart inte något som alla uppskattar.

I mitt stilla sinne ropade ändå en röst ”Hallå! Du brände ju fötterna så in i bängen på Malta förra året, klart det beror på att du inte smorde in fötterna din klant!”. Så för att få tyst på den jäkeln frågade jag om det var på grund av den strålningen som hela min kropp har utsatts för vid fyra tillfällen som kunde vara orsak? Men läkaren svarade att det snarare beror på de förbannade immunhämmande Prograf som jag tar (3 mg/dag nu för nyfiken).

Jag fick hoppa upp på en bår där kirurgen tvättade på stället där det skulle karvas. Olyckligtvis var det på insidan av stortån. Ett mycket känsligt ställe må jag säga. Det var inte skalpellen som oroade mig, däremot sprutorna. Jag minns ju förra ingreppet och då var det en mindre yta. Mycket riktigt så var det här inte en trevlig upplevelse som jag rekommenderar. Det krävdes flera stick för att bedöva helt och det var inte sticken i sig som störde, så pass smärtkänslig är jag inte, men när han pressade in vätskan så brände det och sved. För första gången på länge så skrek jag till och kved. Efter ett tag började jag bli irriterad. Det gjorde ont och kändes som att det aldrig skulle ta slut! Jag började undra om han på något vis tyckte det här var roligt (vilket han naturligtvis inte tyckte) och frustrationen gav ett adrenalinpåslag. Kroppens egna smärtlindring. Tack tack.

Sköterskan var otroligt rar och pratade lugnt med mig medan hon knådade min nacke försiktigt. Det var verkligen uppskattat.

När det äntligen var över så kände jag absolut ingenting på den lilla ytan längre och vi kunde sätta igång. Jag valde att lägga mig ner för nu behövde jag inte se längre. Det känns som sagt inte på annat sätt än att något händer där, t.ex. att sköterskan hjälper till att hålla isär tårna eller ett visst ”tryck” där kirurgen håller på. Men själv vetskapen om vad som pågår gav mig rysningar och nästan lite illamående. Jag vågade knappt blinka, var så rädd att han skulle råka hamna utanför det bedövade området.

Efteråt sydde han ihop. Har inte räknat alla stygn men runt 8 stycken kan jag urskilja. Du förstår kanske då att ”hålet” blev ganska stort, men framförallt djupt i och med att man inte kan veta hur djupt ner cellförändringarna sträcker sig. Läkarna vill inte ta några risker att något bli kvar.

Dessvärre råkade sista stygnet hamna utanför bedövningen… men det var åtminstone den sista plågan för dagen.

Jag är tillräckligt underlig för att vilja se vad man har stulit från mig så jag fick provröret med en del av min stortå i handen för att beskåda. Haha, du kan förstå hur rubbat det kändes bara genom att läsa kanske? Jag har alltid varit makaber på det sättet. Saker man har plockat bort och ut från mig har jag kikat på.

Såret fick en kompress och ordentligt med tejp, sen var det bara att ynkligt traska därifrån och vidare till nästa anhalt. Biten som togs ska analyseras och svaret får jag om ca 3-4 veckor. Kirurgen lät åtminstone ganska övertygad om att allt onormalt på min fot har tagits bort med marginal. Det var skönt att höra.

Eftermiddagen spenderade jag med ett samtal på 2 timmar och 50 minuter med en terapeut/livscoach. Råkade visst dra över 70 minuter… oops. Som jag har nämnt tidigare; det finns mycket att bearbeta och jag försöker att inte känna skam över att jag är tvungen till att ta hjälp med att komma vidare. Vill försöka få andra att våga be om hjälp och att tala öppet om samtalsterapi. Även de som inte har varit med om dramatiska händelser (vilket jag iofs tror att de flesta har) kan behöva prata av sig lite. Lätta på hjärtat. Tömma säcken. Bolla idéer. För de som inte känner att de behöver ren terapi så kan jag rekommendera en livscoach, det finns många bra sådana idag! Dom hjälper till med dig och det vardagliga problemen här och nu, vilka drömmar du har och hur du ska uppnå dessa. Man behöver inte vara sjuk i huvudet som jag för att gå och prata. Låter inte helt tokigt va?

Ironiskt nog fick jag ett samtal ungefär en timme efter att jag hade kommit hem som gjorde mig lätt irriterad.

Jag skulle precis sätta mig och äta så enda anledningen till att jag hade svarat var för att det var hemligt nummer.

Så var det alltså dags igen. Tre biopsier ska stansas ut från låret. Det gjordes i början av studien och lämnade tre fula små ärr, och det togs även små bitar från insidan av kinden. Men den är jag dock inte kallad till än även om jag nu bara inväntar ett samtal från Käkkirurgin.

Min kropp är full av ärr. Varenda ett av dom är bevis på några av de jobbiga saker jag har gått genom. Inte nog med att det blir märken som jag måste leva med, det är även konstanta fula påminnelser som gör det svårt att lämna allt bakom sig. ”Varje ärr berättar en livshistoria” brukar man säga. Dessa historier kan jag gott vara utan.

Tack och hej för nu!

För dig som är lika morbid och märklig som jag så finns en bild längre ner på sidan över mitt långa ärr mellan tårna. Obs! Det är inte en särskilt fräsch bild, men det förstår du kanske.
Trevlig kväll!