Kriget i min kropp: Tillbaka i Monte Gordo

Nu har jag det skönt och bra. Sitter på ett varmt och mysigt hotellrum, fem våningar ovanför marken, med balkongen ut mot havet och vågor som slår in mot stranden. Idag var dom höga tack vare de kraftigare vindarna som drog in under natten.

Den lilla staden heter Monte Gordo och ligger på Algarvekusten i södra Portugal.

Den här resan – men framförallt platsen – är väldigt speciell. Både med och utan cancern. Det är med skräckblandad förtjusning jag sitter här, toppat med ångest och eufori, sorg och glädje.
Har du följt mig och mitt krig så vet du nog redan vilken koppling jag gör. För dig som tittat in nyligen via Google, Facebook eller liknande (välkommen förresten) så ska jag försöka göra en lång historia lite mindre lång.

För att ta det riktigt långt tillbaka så börjar det innan jag fyllde 15 år. Jag dansade. Jag dansade mycket. Jag älskade att dansa… Det var alla möjliga former men jag höll mig till modern jazz. Nivåerna blev mer och mer avancerade och vid ett tillfälle tog min danslärare mig åt sidan och frågade om jag vid nästa termin ville ta dansen till nya nivåer för hon såg potential. Jag var så glad! Det här var hösten 2001. Samma vinter fick jag mitt cancerbesked.

När två och ett halvt år av tunga cellgiftsbehandlingar hade förflutit så gick jag tillbaka till min grupp. Jag kunde nätt och jämnt hänga med och frågade min danslärare var hon trodde om min framtid. Hon svarade rakt och ärligt att det skulle bli svårt för mig att komma tillbaka till samma nivå igen, men att jag mer än gärna skulle fortsätta dansa. Besvikelsen var verkligen enorm. Jag la mer eller mindre av. Det mest avancerade blev ett och annat dans aerobic – pass.

En kväll befann jag mig på kryssning och lite rund under fötterna. Då ringde mamma. ”Vore det inte coolt att springa ett maraton?”. Det längsta jag då hade sprungit var 1 mil, men i mitt lite berusade tillstånd så lät det ju faktiskt riktigt häftigt. Kontakten bröts där någonstans på Ålands hav och ett tu tre så hade mamma anmält oss till löpargruppen Team Stockholm Marathon och Stockholm maraton 2008.

Jag var till en början en mycket olycklig kvinna varje söndagsmorgon då jag skulle infinna mig på Stockholm stadion 10:00, ombytt och klar, för att ge mig ut på långpass med 300 andra mycket gladare löpare. Det tog mig en hel vinter innan jag föll in i löparglädjen som senare övergick i adrenalin och endorfinkickar varje söndag.

Varje år erbjuds medlemmarna i TSM en rabatt på SpringTimes paketresa till träningsmeckat Monte Gordo. Vi hakade på och var sålda… Här startade varje morgon 07:30 med en löparvända på stranden. Vi åt frukostbuffé och sedan fortlöpte dagen med diverse olika löp- och styrkepass, lunch på någon restaurang och sol- lapning. Emellanåt slappade vi på rummet under täckena med en bok eller mobilspelet Jewels.

Jag sprang maraton 2008, 2009 och 2010. Varje år med ett nytt personbästa på ca 20 minuter. Jag minns att jag tänkte ”hur långt kan jag gå?” och kände mig oövervinnerlig. Sedan tog jag en paus ifrån TSM och alla lopp 2011 och sedan även under våren 2012 för mitt liv befann sig i en total personlig kris. Men jag såg verkligen fram emot maran 2013, för hösten innan så satte jag personbästa även på milen och halvmaran. Det såg så lovande ut!

Vi återkom hit till Monte Gordo. Varje år. Tre år i rad.
2012 valde jag att inte åka då jag ändå inte var i skick.
2013 fick jag återfall i leukemi, en månad innan avresan...

Kriget hade börjat och just då hade jag inte någon tanke på löpning över huvudtaget. Jag fick börja med att lära mig gå runt sjukhussängen för musklerna var så förtvinade. Sträckan förlängdes ut till avdelningens kök och tillbaka. Tanken på att någonsin komma längre än så fanns inte. Den började infinna sig igen först efter transplantationen, när jag kände mig pånyttfödd och hade hopp om livet igen. Väl hemma, när jag ”släpptes” lite ur min isolering så tog jag mitt första löparsteg, någon månad efter transplantationen. Jag tog några stapplande steg i 100 meter, sedan gick jag hem och fällde glädjetårar.
Mitt senaste maratonlopp sprang jag året därpå, samma dag som jag hade vaknat upp med nya celler i kroppen 365 dagar tidigare. Efteråt kan jag lova att lyckotårarna forsade ner! Där och då i målfållan kände jag att min återuppbyggnad verkligen hade tagit ett stort kliv framåt i rasande fart. Jag var tillbaka!

Men tyvärr är livets väg inte så särskilt rak och enkel.

Anmälan till Portugal- resan 2014 var bokad och jag var redo. Längtan dit rycktes ifrån hastigt och olustigt. 12 timmar före avresa fick jag en lunginflammation med efterföljande akut blodförgiftning (s.k. sepsis chock). På bara några timmar gick ifrån att glatt ta fram resväskan för att packa, till att ligga på en brits på sjukhuset med 41 grader feber. Jag minns att jag tänkte ”hoppas jag får något snabbt mot det här nu så jag kan åka hem och fortsätta packa”. Jag sms:ade min mamma och syster och fick till svar att allt skulle lösa sig. Dom skulle hjälpa mig packa så snart jag kunde få åka hem.
Morgonen därpå kördes jag akut ner till intensiven där jag kopplades in i respirator för att få hjälp med att andas. Där låg jag under konstant bevakning. Jag minns knappt händelseförloppet - det gick ju så satans fort! - och jag var halvt medvetslös. Jag hade en mask över ansiktet som andades åt mig, slangar i armen och en ytterligare en nyligen inopererad slang i halsen. Detta var alltså tre timmar innan avresa. Ännu en gång rycktes den ifrån mig lika hastigt som blodförgiftningen tog över min kropp.

Blir du rörd? Ledsen? Jag kan själv känna en sorg för den lilla kvinna som låg där och trodde att hennes sista timmar i livet var komna. Jag var lugn och redo. Men jag sitter här idag och någonting inom mig på där intensiven gav ändå inte upp. Framförallt gjorde inte min kropp det!
Envisheten tog mig till starten på Womens Health Half Marathon, tro det eller ej. Det kändes som ett symboliskt lopp. Jag hade startat det och jag hade startat kampen med min återuppbyggnad än en gång

Jag var så stolt, 20 dagar efter min blodförgiftning. Än idag förstår jag inte hur det gick till.

Okej. Så. Tredje gången gillt säger man ju, eller hur? Har jag fel? Jag måste ha haft det för inte gick det bättre med mitt senaste försök, mars 2015. Jag var i ett hemskt dåligt skick efter en elak tarmsjukdom och jag tvingades in på sjukhus igen där jag fick dropp eftersom jag inte klarade av att äta. Jag kunde naturligtvis inte åka och ännu en gång ställdes min resa in. Jag rasade så många kilon av den smällen att jag åter tappade både muskler och kondition och fick backa några steg med min träning. Jag försökte mig på Womens Health Half Marathon då också, men var i sämre skick än året innan och fick avbryta efter halva vägen. Det var tungt för psyket, men en bra insikt om att jag är stark nog att acceptera min sårade kropp och förstå när det är dags att kliva av banan. Något jag inte gjort tidigare.

Ungefär där befinner jag mig nu. Sommaren kändes lovande, hösten och vintern blev tung. Jag har åkt på infektioner, inflammationer, opererat cellförändringar i livmodern och lite på foten, kämpat mot GVHd i leder och bindväv, blivit tvungen att få järn i blodet på grund av en anemi som vägrar att ge sig, fått antikroppar en gång i veckan för att hålla en ny lunginflammation (och eventuell blodförgiftning) på en armlängds avstånd… Ja, jag vet inte riktigt allt. Som säkert har märkts på månadernas senaste inlägg så har jag tappat orken till att resa mig ytterligare en gång, lusten till att träna, motivationen till att springa och jag har mer eller mindre sagt adjöss till de små rara kickarna med endorfiner som går hand i hand med träning. Allt rann ut i sanden.

Men jag tror att jag kan ha hittat detta igen. I samma fina sand på stranden i Portugal där jag sprungit så många gånger förr till musiken av vågor. Jag fick nämligen möjligheten att återvända i år!

Rädslan har varit så stor inför det här. Jag sa till och med att jag inte ville följa med den här gången.
- Dels för att jag skulle bli besviken och bitter för att jag är i sämre skick nu än för två år sen, och katastrofalt mycket sämre än senaste gången jag var här, innan cancern.
- Dels för att det skulle komma tillbaka så många jobbiga minnen. Inte just från Monte Gordo såklart, eftersom jag har varit frisk och stark när jag varit här. Men vistelsen här skulle komma att påminna mig om de tre senaste årens kamp, och vad som har gått förlorat som jag nu måste slita för att återfå. Och det som jag aldrig kommer återfå såklart, det som jag upprepar att jag har berövats. Det gör ondast.
- Dels också för min rädsla att bli dödssjuk igen. Jag är inte vidskeplig men jag har varit väldigt orolig för att insjukna igen. Kroppens alla minnesceller skrek åt mig.

Mina psykoterapeuter har haft två olika meningar om huruvida den här resan skulle hjälpa eller stjälpa min bearbetning. Jag vägde för och nackdelar. Med en sista push från min nära och kära så beslöt jag mig tillsist för att fara. Plötsligt kändes det som att jag hade jinxat det. Jag hade spelat roulette med mitt liv! Jag vet hur dramatiskt det låter, men det är inte någon överdrift. Jag har pendlat mellan glädje och ångest senaste veckan och in i det sista varit förberedd på att ställa in resan. Inte något genidrag eftersom det resulterade i att jag kastade ihop halva packningen samma morgon, missade Arlandaexpress och fick boka en taxi för 600:-, försent upptäckte att passet hade gått ut så att jag var tvungen att fixa ett provisoriskt pass för 1.000:-… Du förstår. Jag är fatalist och här skrek alla tecken åt mig att inte åka. Jag var så spänd innan jag kom ombord på planet att jag antagligen hade brustit totalt om någon hade petat på mig.

Men jag är här! Jag överlevde cancern igen, jag överlevde alla efterföljande komplikationer och jag överlevde flygresan! Vad som väntar framöver återstår att se så nu försöker jag att bara vara här och ta en timme i sänder. Jag kommer inte göra om samma misstag och tänka att ”nu jäklar är jag tillbaka och härifrån kommer det bara bli bättre”. Jag känner mig tryggare i att tänka ”vad bra det gick att leva idag” och sedan önska att det ska gå lika bra imorgon.

Sedan jag kom hit har jag dansat, med onda leder men med samma glöd som för 15 år sedan. Jag har gått på yoga, med hud och bindväv som spänner och stretar emot, men med en stark vilja att bli lika vig som jag var innan. Framförallt har jag sprungit. Med tung andning och irriterande mycket sämre tempo, men med kicken av endorfiner som jag har saknat så!

Att försöka låta bli att tänka på det jag inte längre klarar av och har förlorat, och inte heller tro att allting kommer bli guld och gröna skogar framöver, det är min nya strategi. Någon gång framöver kanske jag börjar drömma och önska igen, men just nu vill jag bara vara idag och jag tror att det är mycket bättre.