Kriget i min kropp: Vad är det nu för en bakterie som jag har åkt på??

Syster Kerstin visade mig in på ett rum där jag fick lägga mig på en brits med en filt, sedan meddelade hon att det var lite väntetid. Det gick ingen nöd på mig, jag hade både mobilen och en tidning. Senare kom hon in och tappade mig på 5 rör med blod, tog näsprovet med en sug, halsprovet med en lång tops (usch vad jag ogillar just den sortens prov!) och sedan ytterligare ett blodtrycksvärde. När det var klart tog jag mig en våning ner till röntgen på drop in- tid. Normalt tar det bara 20-30 minuter. Nu satt jag i en timme… Tur att jag hittar på sjukhuset så jag hann springa och köpa mig en kaffe och en glass innan jag slog mig ner i väntrummet. Och tur att jag har gjort lungröntgen femtioelva gånger tidigare så att jag vet exakt vad jag ska ta av mig, hur jag ska stå och när jag måste hålla andan. Tre snabba foton och fem minuter senare var jag påklädd och på väg tillbaka till rummet på Hematologen. Jag lämnade ett urinprov och sedan var det ytterligare lite väntan innan jag fick träffa dr Creignou igen.

Hon meddelade att proverna såg bra ut men att sänkan var på 30 vilket antyder en liten infektion någonstans i kroppen. Utifrån min onda hals och hostan så är det mest troligt en luftrörsinflammation. Röntgenplåtarna visade ingen lunginflammation vilket var en lättnad så hennes teori var någon sorts influensa. Tydligen har Parainfluensavirus dykt upp senaste tiden och mina symptom tydde på den. Innan hon visste vad det var för bakterie det handlade om så ville hon avvakta med antibiotika vilket lär vettigt. Så vi bestämde att jag skulle gå hem med hostdämpande brustabletter (Acetylcystein Mylan), kortisonspray (Mometasone) ifall jag höll på att få bihåleinflammation och efter att jag hade visat henne ett märkligt kliande område på handryggen sedan några veckor tillbaka så fick jag en fundersam min och kortisonsalva med orden ”det där får vi nog ha lite koll på”. Det känns som mitt sista bekymmer just nu. Hon skulle ringa igen på torsdag och ville ha in mig på återbesök nästa vecka. Det lät ju bra tyckte jag och åkte hem för att vila.

Men redan igår på förmiddagen ringde hon tillbaka. Efter ett andra utlåtande av seniora läkare på röntgenmottagningen så hade man ändå hittat något i höger lunga. Exakt vad det är jag har där är oklart, men något litet kunde man se. Två saker for genom mitt huvud. ”Det är lungcancer” sa en röst som genast dumförklarades av en annan som sa ”klart det inte är ditt pucko, då skulle det ha synts på blodproverna och du skulle ha haft andra symptom”. Snabbt svarade den andra rösten snäsigt ”i så fall måste det vara pneumocystis carinii!”. Det är en bakterie som jag fick 2002 under första cancerbehandlingen och som långsamt höll på att kväva mig till döds innan man upptäckte den. Jodå, jag överdriver inte ens. Mitt liv har varit en drama/thriller sen den dag jag föddes, fråga min mor. Men här svarade den mer sundare rösten ”skärp dig nu för fan och lyssna klart på vad läkaren har att säga!”. Sen blev det tyst i huvudet och jag hörde Maria fortsätta förklara att det verkar vara en liten lunginflammation och då det anses vara akut så vill hon inte vänta på svaren från bakterieodlingarna utan genast sätta in antibiotikan Spektramox. Återigen med tanke på min historia så kändes det som en väldigt bra plan. Jag fick även en effektivare hostmedicin utskriven då jag lät allt mer som att jag har rökt sen jag lämnade BB. Samma eftermiddag blev jag sämre ganska snabbt vilket gjorde att jag gav mig själv en klapp på axeln för att jag hade kontaktat Hematologen redan i måndags. Jag hade lovat att ringa tillbaka igen om febern åter gick över 38 grader. Än så länge, ta i trä, så har den inte gjort det.

Men jag fick svårare och svårare att ta ordentliga andetag igår och hostan tilltog hela tiden. Till slut kändes det som att jag skulle kräkas eller kvävas varje gång en attack kom, och ont i bröstkorgen gjorde det med. Så jag var evigt tacksam för Cocillana-Etyfin som höll dom i schack. Första antibiotikatabletten tog jag igår kväll och nu har jag tagit fyra stycken totalt.

Jag har inte haft feber idag och mår redan bättre men jag är fortfarande väldigt andfådd och en del av hostan är kvar. Sedan jag tog första tabletten så har jag haft ont i magen men framförallt mått väldigt illa. Två klassiska biverkningar av antibiotika som man nästan kan räkna med. Däremot är jag inte van vid att det är så här kraftigt! Fortsätter det måste jag ringa och be om en annan för jag kan inte må så här i 14 dagar om jag ska kunna äta ordentligt. Fast å andra sidan är illamående en droppe i havet ställt mot dubbelsidig lunginflammation och blodförgiftning förstås.

Nu väntar jag alltså på svar från alla odlingarna som kan berätta exakt vad det är för en bakterie som jag har åkt på, för att läkaren sen kunna avgöra om jag står på rätt kur eller inte. Till dess ska jag bara ta det lugnt och låta medicinerna ha sin verkan.