När något allvarligt händer. Gäller både drabbad och anhörig

Jag fick en folder när jag var hos en kurator på Huddinge dagen efter medicinförgiftningen. Jag har inte bläddrat i den förrän nu. Tyckte väl inte riktig att jag behövde den om jag ska vara ärlig. Men i förrgår började jag må väldigt dåligt över det som hände. Eller… Egentligen har jag gjort det ända sen dess, jag har bara inte vetat om det.
Jag har haft värre ångest än någonsin.
Jag är ledsen och gråter. Hela tiden. Över allt och minsta lilla. När jag har en uppgift. När jag ska göra mig i ordning på mornarna. Om någon råkar nämna fel ord, säga fel sak.
Jag är mörkrädd och vill inte släcka lampan på kvällarna, trots att jag har min pojkvän bredvid mig, är hemma och trygg. Jag. En vuxen människa?

Jag har känt mig larvig och lite patetisk. Men det börjar nog gå upp för mig och under tiden som jag skriver detta ska jag läsa genom foldern och välja ut vissa bitar jag kan tycka kan hjälpa någon annan också. Jag tror att jag förstår lite mer vad som händer. Tyckte först inte att det där som hände var så illa som alla runt mig sa. Ansåg att man gjorde en höna av en fjäder. Men jag antar att jag var i chock? Åtminstone enligt denna lilla broschyr. Förmodligen har jag nu ytterligare en diagnos att lägga i min samling, nämligen PTSD - Posttraumatiskt stressyndrom
Man har nämligen några kriterier som ska uppfyllas enlig vårdguiden:

De vanligaste symtomen vid posttraumatiskt stressyndrom är:
Symtomen vid posttraumatiskt stressyndrom kan ofta komma några veckor efter den traumatiska händelsen. Men det kan även ta längre tid, upp till månader eller år.

Jag vågar nog faktiskt påstå att jag lider av rubbet.
1. Har drömt mardrömmar, sover oroligt och tänker på det mer och mer, det lilla jag minns.
2. Vill inte sova för att det påminner mig om när jag somnade in i det mörka rummet och sedan vaknade upp på MAVA. Har svårt att prata om det, har ännu inte frågat min mor och pojkvän om detaljer.
3. Jag har fått hjärtklappning och blivit rädd för skitsaker. För diskmaskinen och tvättmaskinen som piper när de är klara. För knak. För min lilla Lakrits som rör sig i buren på nätterna.
4. Minnesförlust. Nja, inte av vad som hände precis innan. Det har jag ju till och med skrivit om. Och att jag inte minns timmarna efter är inte så konstigt då jag fortfarande var väldigt hög. Men stressen av det hela har förvärrat mitt redan bristande korttidsminne. Märkte det redan bara några veckor före när jag var på jobbet. Glömde konstant saker eller så påbörjade jag uppgifter och glömde bort dom halvvägs - inte likt mig alls. Är väldigt noggrann på arbetsplatsen. Men efteråt… huva! Igår irrade jag runt 50 minuter vid Mariatorget då jag hade glömt var jag ställde bilen. Passerade samma butiker på varje gata 3-4 ggr och höll till slut på att åka in till sjukhuset då jag trodde att jag fått en stroke eller tappat det helt. Bestämde mig för att bara gå en gata till och där, ÄNTLIGEN, såg jag bilen. Helt matt. Skitläskigt. Så illa har det faktiskt aldrig varit.

Men alltså, det här är ju inte enbart på grund av händelsen i torsdags. Det är en enorm PTSD efter bland annat den lilla punktlista med obehagligheter som jag skrev igår. Det måste behandlas på riktigt, för nu är det för tungt och allvar. Samma känsla igen återkommer nu, av att det psykiska dåliga måendet är mer skamfyllt att berätta om än alla mina kroppsliga åkommor. Men sitter i ögonblicket och intalar mig att det inte är det, jag måste våga prata.

Okej, tillbaka till foldern. Tänker absolut inte sitta och skriva av den. Du kan hitta den i sin helhet här: När något allvarligt händer
Vill här bara berätta om hur det brukar se ut efteråt, för att man inte ska känna sig helt ensam eller konstig.


Jag märkte nyss, då jag faktiskt läste genom den här på riktigt medan jag skrev, att allt detta är mitt i prick. Att jag inte förstått…

Vad är deras (SLL, Stockholms Läns Landsting) råd då?

Well, nu måste jag i väg. Sjukhuset såklart, vad annars? Reumatologen i dag igen. Var på en 50 minuter lång röntgen av hand och arm i måndags mellan 20:00-21:00. Uj vad de måste arbeta sent där! Antar att jag ska få veta idag vad man har sett, om man har sett något. Jag hoppas det i alla fall! Ju snarare jag får veta om vad som pågår i mina muskler och leder, desto bättre är det. Då kan jag få släppa något som pågått under många månader av värk och ovisshet nu.

Det här blev ju ganska så bittert och kanske ett lite nedstämmande inlägg. Vill ju inte jättegärna avsluta på det sättet. Så jag vill slutligen berätta hur en del av min egen vårdplan ser ut med tips från nära, kurator, läkare, sköterskor & psykoterapeut (oh ja, jag har ett galet stort team bakom mig eftersom min sits är lite… avvikande).

Älskar listor, så här kommer den femte för detta inlägg!


Jag är inte riktigt där än att jag orkar göra något själv. Jag är inte längre så hoppfull som jag har varit, och nej; jag är inte stark! Jag vill inte vara det, jag behöver inte vara det. Jag behöver bara kapitulera och låta andra hjälpa mig, det är nog så.

Nu ska jag i väg! Ha en fin dag så hörs vi snart igen.

Med kärlek

By the way. Så här (bilden under) risig jag ser jag ut nu för tiden, tydligare blev det när jag skickade ett fotot till min syster i morse. Det är en bild jag normalt aldrig skulle dela med mig av. Men jag gör ett undantag. Här är jag, osminkad och oretuscherad. Kanske är det Lakrits som överglänser mig, kanske är det jag som kanske bara mår så dåligt att det lyser utåt. Men ingen mår bra av att se ut som skit, även om man inte alltid orkar göra sig i ordning.
Så jag piffade till mig och vips blev jag lite gladare :)
Även när jag cancer- behandlades och bara låg på sjukhus eller var hemma hela dagarna så försökte jag göra mig lite fin de dagar jag orkade. Gör det för dig själv och ingen annan.

Så det är ett bra tips till dig som står bredvid någon som mår dåligt och som inte orkar anstränga sig längre: Hjälp personen att få på sig lite fina sköna kläder. Fixa håret. Sminka. Häng på smycken. Måla naglarna. Kanske bara lit hudkräm som gör att det känns skönt och luktar gott. Vad som helst.
Det hjälper, jag lovar!

Hanna före - Blå under ögonen, blek och trött.
Hanna efter - Lite piggare, lite fräschare




Etiketter: , , , , , , , , , , , ,