Dag +45: Halvtid!

Jag ser verkligen fram mot dag +90 (eller där omkring) och nu har jag kommit halvvägs. Då har det gått 3 månader sedan transplantationen och det är dags att ta ett benmärgsprov för att kolla statusen på cancern... Det känns såklart både läskigt och spännande. Har den lyckats överleva allt det här och kommit tillbaka? Eller är jag "ren" nu? Oavsett vilket besked jag får så tycker jag inte om att famla i mörker, jag vill ha hellre veta vad jag har att ta itu med än att gå lyckligt ovetande. Men så fungerar såklart långt från alla. Jag har en nära väninna som helst vill veta så lite om sin cancer som möjligt för att det är för jobbigt. Hon är som starkast när hon inte vet.

Dessutom har läkarna sagt att "tidigast" efter 3 månader kan man operera bort CVK:n och det är något som jag längtar extremt mycket efter! Jag trasslar in mig och fastnar i slangarna hela tiden, främst när jag sover. Dom hänger nere vid naveln och irriterar hela tiden, speciellt när jag sitter ner. Den går inte att dölja med annat än polotröjor för att den sitter så pass högt upp på bröstkorgen och precis i mitten så nu på sommaren måste jag stå ut med att alla förbipasserande, kassörskor, servitörer och andra tittar. Dessutom får jag inte bada så länge den sitter där och jag skulle så gärna vilka svalka kroppen nu när vi har ett så fantastiskt väder! Sen är själva känslan av att ha slangar inuti och utanför kroppen ordentligt obehagligt. De ligger liksom och småirriterar mot halsen och nyckelbenet.

Det här är en film som alltid gör mig glad; Grease. Den gick på kanal 4 idag till min stora glädje! Älskar gamla filmer och 50- tal :) Och den då snygga John Travolta. Lyckades åstadkomma lite saker idag även om tröttheten fortsätter hålla i sig. Undrar om det har blivit lite för mycket senaste tiden? Dessutom har jag en kraftig träningsvärk från igår, men jämfört med all annan smärta som jag har stått ut med senaste tiden så är det här en glädjande och välkommen smärta! Kroppen är äntligen under uppbyggnad. Har fått en hel del fina besök idag. Det är underbart vad andra människors sällskap kan ge, man tar nog det sociala en hel del för givet när man jobbar eller studerar, för då omges man hela tiden av andra. Men när man har varit isolerad ett tag så får man en helt annan förståelse för det, jag tror inte att människor är skapta att vara ensamma. Jag vet att jag har skrivit det förut, men jag längtar verkligen tillbaka till jobbet. Att varje dag få komma in på kontoret och se välbekanta ansikten, för stunden få släppa det privata och kliva in i en professionell roll och att utmanas.

Imorgon fyller jag 27 år. Det som blir så fantastiskt med den här födelsedagen är att jag för första gången på fullaste allvar inte var säker på att jag skulle leva för att få uppleva den. Av någon anledning så slog det mig inte på samma sätt 2001, det kändes allvarligare nu med återfall. Dessutom visste jag inte då att strålning och transplantation fanns som alternativ och eftersom vi redan prövat cellgiftsbehandling som inte lyckades så var jag rädd för att man satte in det i mars bara för att göra någonting. Jag var hemskt orolig för att man plötsligt skulle avbryta det och ge mig en dödsdom. Jag funderade på hur man skulle skriva testamente i tid, behövde man koppla in en jurist? Hur skulle jag ha råd och tid med det? Och jag frågade mamma hur man enklast tar farväl av alla. Ska man göra det en och en? Hinner jag det? Eller ordnar man med avskedsfest? Mamma vill såklart aldrig höra talas om det, men jag somnade ofta med dom tankarna i huvudet. Och om jag ska vara HELT ärlig så upptar det mina tankar vissa kvällar fortfarande. Förhoppningsvis kan en psykolog hjälpa mig komma över den värsta oron men jag tror att det alltid kommer ligga lite kvar när man en gång touchat gränsen mellan liv och död. Jag är inte rädd för att dö, jag är bara rädd för att behöva lämna min familj bakom och veta att dom kommer må dåligt och sörja resten av livet.

Men i morgon ska jag allt fira min 27:e födelsedag! :) Och jag kommer njuta mer än jag någonsin gjort. Först blir det ett besök på sjukhuset för provtagning och kontroller i vanlig ordning. Kanske kan jag få mäta min fett- & muskelmassa igen för att kunna jämföra med för en månad sedan... Ska i alla fall fråga. Sen ska jag hem och förbereda en kvällsfika för familjen. Lugn och stillsam födelsedag med andra ord, precis som vuxna brukar fira ;)
Jag, för ganska exakt 27 år sedan.