Kriget i min kropp: Crista och lite små förändringar

Så var det dags igen... Crista. Ordet ger mig rysningar. För någon som aldrig har behövt göra detta och inte känner igen benämningen så är det sjukhustermen för benmärgsprov. Har till sist förstått varför det heter så. Crista iliaca är höftbenskam på latin - och där man går in för att suga ut benmärg.

Det känns som att jag har plågat er tillräckligt med bilder på hur detta ingrepp går till så jag ska skona er från dom högst otrevliga bilderna denna gång! Mamma kommer antagligen dra en lättnadens suck när jag inte ber henne att fota. Det här är inget man vill titta på i onödan misstänker jag. För de som ändå är nyfikna så kan ni kika tillbaka på det här inlägget: 2 sept. 2013 Varning för sprutor och blodiga bilder.

På tisdag vid lunchtid är det dags men jag har redan världens vånda... Nu var det så pass länge sedan jag gjorde det att jag kommit av mig lite och oron för ingreppet är stark igen. Inte för att något ska gå fel, den risken är minimal, men för att jag vet att det 9 gånger av 10 gör ganska så ordentligt ont. Enda skillnaden nu från tidigare är att jag inte oroar mig för resultatet (ta i trä...), jag känner mig lugn i att mina donerade celler gör sitt jobb därinne och att det inte ska finnas en enda jäkla cancercell kvar.

Samma dag är det även dags för informationssamtalet om studien som jag ska ingå i. Jag har på sidovägar fått höra att det jag ska få är Mesenkymala stromaceller. Jag måste haft ludd i örat när jag tyckte att dom sa "stamceller", men för mig är stromaceller något nytt. Det gör det här än mer spännande, nyfiken på att lära mig nya saker som jag är. Det finns inte mycket fakta att finna, kanske inte konstigt med tanke på att det fortfarande forskas så mycket om dom, men här hittat jag lite övergripande information:

Jag kanske inbillar mig men just nu känns det som att det blir värre för var dag. Det stramar mer och groparna sprider sig. Det verkar som att högra sidan är värst drabbad av någon anledning för där gör låret ondast och det syns på höger arm men inte på vänster? Utöver det så kvarstår alla biverkningar som jag skrev om i förra veckan. Värst är yrsel, koordination och magen som svider och gör ont. Och ja, de förbaskade slemhinnorna som är skadade. Höger öga gör konstant ont och det fastnar hela tiden skräp på hornhinnan eftersom den är så torr. För att inte tala om munnen! Allt som ofta känns det som att jag har tuggat på sand och damm. Jag kommer på mig själv med att göra grimaser och smacka för att försöka fukta. Ser nog ganska kul ut... Och i går kväll kunde min kära väninna knappt höra vad jag sa.

Men i och för sig så hade jag inte väntat mig någon snabb vändning i och med att det tar tid för Glivec att gå ur kroppen och jag misstänker ju att den har varit skurken. I början av veckan fick jag ändra om en annan av medicinerna på prov. I stället för att ta den morgon och kväll som man brukar för en jämn koncentration så ska jag ta hela dosen på kvällen för att kanske minska den extrema tröttheten, och jag tror faktiskt att det har fungerat! Börjar i alla fall känna mig något piggare på dagarna sedan i torsdags.

Och tur är det eftersom jag äntligen fått pröva på att gå upp i tid! Nu var det förvisso en kort arbetsvecka, men det var lagom att börja med. I torsdags jobbade jag mitt första 8- timmars pass sedan jag blev sjuk för 1 år och 9 månader sedan. Det kändes toppen när jag var där, jag har energi, är fokuserad och glad över att äntligen känna att jag kan göra någon nytta. Det var först när jag klev innanför tröskeln hemma som jag kände hur slut jag var på energi. Helt färdig. Kämpade under kvällen med att hålla ögonen öppna men fick kapitulera för John Blund klockan 21.

Det ska bli spännande att se hur jag klarar kommande vecka. Den första 30- timmars... det värsta som kan hända är att jag inser att jag måste gå ner i tid igen. Men jag är laddad och förväntansfull. Nu kör vi!