Det här är ju så overkligt
att jag knappt tror det själv. Obehagligt också. Aldrig förr har jag
lyckats bli medicinförgiftad, trots alla de mediciner jag genom åren har
tryckt i mig. Men nu hände det plötsligt.
”Någon gång ska ju vara den första”
säger man ju. Men den här ”första” hade
jag nog helst sluppit. Allra helst mina närstående tror jag. Själv låg jag ju
lätt medvetslös och led inte så mycket i stunden. Men att behöva se mig ligga orörlig
blev en chock för min mor och pojkvän som var där och tillsammans med
sköterskor försökte väcka liv i mig. Och så här i efterhand känner jag mig
förvirrad och ställd. Vad hände och hur kunde det hända??
Jag åkte nämligen in igen på
sjukhuset sent i onsdags natt för att jag inte mådde så bra. Har förutom allt
annat haft en intensiv förkylning/något slags virus sedan förrförra veckan. Ont i
halsen, feber, hosta och sådant vanligt som blir extra jobbigt när
immunförsvaret inte är på topp. Så det är bra att dom har koll på hostan så att
det inte kryper ner i lungorna eftersom jag är så känslig mot just det!
Mitt i natten, kring 02:30 fick jag mediciner. Jag hade svårt att sova och har
haft det under en tid, sover oroligt eller inte alls. Som de flesta redan vet
är mat och sömn det absolut viktigaste när man inte mår bra, för kroppens egen
uppladdning. Så när det gått tillräcklig tid utan sömn ordineras man normalt
insomnings- eller sömntabletter. Speciellt om man redan är inlagd och av
naturliga skäl känner sig orolig i den sterila onaturliga miljön. Så det var
egentligen inget konstigt.
Det som
gjorde mig lite fundersam var mängden
Theralen (sömndroppar ) som mättes upp…
Jag är van vid det sedan tidigare och det står i mina journaler att jag är
överkänslig. Men det jag har ordinerats, som jag ändå tagit mindre av för att
jag reagerar så starkt, är
0,75 ml. Det jag den natten av misstag fick var
7,5 ml... på det kan tilläggas lugnande mediciner, som tillsammans med en
normal dos Theralen hade varit en rimlig kombination men som i det här fallet
blev en riktigt dålig häxblandning.
Jag kunde inte komma till ro efter
att ha fått medicinerna. Kände mig orolig. Mörkrädd i det kolsvarta trånga
rummet. Dessutom snarkade kvinnan bredvid som ett ånglok. Jag sa det till en av
skötarna som svarade att jag inte behövde sova än utan att jag kunde sätta mig
i en av sofforna utanför om jag ville. Så jag satte mig tillrätta där och kollade
lite i mobilen och läste sedan i en bok som jag hade med. Det var tyst, lugnt
och stilla. Fick efter ett tag lite svårt att fästa blicken. I samma stund kom
skötaren förbi igen. Han sa att 30 minuter hade passerat och att sömndropparna
bör ha kickat in, samt att jag såg väldigt sömnig ut på ögonen. Jag kunde inte
annat än hålla med om att det var dags för sängen, klockan var trots allt strax
efter 03:00 och jag ville inte gärna däcka i korridoren. Så jag kröp ner i
sjukhussängen och somnade snabbt, trots den snarkande orkestern bredvid. Då
förstår du hur trött jag var! Jag hade blivit informerad om väckning 08:00. Men
problemet var som sagt att man inte hade kunnat väcka mig… Jag hade under tidig
morgon fallit in i lätt medvetslöshet
|
Blåmärket dagen efter vittnade om kanylerna som suttit i handleden. |
Jag vet inte själv hur de följande
timmarna förflöt. Det är först ett mörker, som blir till ett töcken, som lättar
till dimma och slutligen en vimmelkantig vakenhet. Har säkert fått
osammanhängande delar berättade för mig av mamma och pojkvän som var där men
får inte ihop det och har väldigt svårt att ta till mig av det. När min pojkvän
kom in till avdelningen var jag tydligen redan nerrullad till MIMA (eller MAVA
kan det kallas också) – medicinsk intensivvårdsavdelning. Det var också där jag
vaknade upp flera timmar senare ombytt till läkarskjorta och med kanyler i
armarna. Oförstående och fortfarande helt ovetande.
Mitt första ”minne” är verkligen
som från en film. Det där tunnelseendet som alltid brukar vara med när någon
vaknar upp. Dimman. De diffusa rösterna, så långt bort. Någon som lutar sig
över och ropar ”Hanna, om du hör mig så
måste du svara!”. Jag försöker, det gör jag verkligen! Men tungan vill inte
röra sig. Den hänger mest och det enda jag lyckas få ur mig är sludder och
osammanhängande ljud. Jag kan inte fästa blicken och orkar inte heller. Huvudet
är så tungt och jag låter ögonen förbli stängda. Denna huvudvärk… och
illamåendet som smyger fram. Vad är det här? Vad händer? Men jag är för trött
för att orka bry mig. Är inte rädd, bara väldigt, väldigt trött.
När jag till slut på riktigt vaknar
till är det någon gång mitt på eftermiddagen. Jag får i stora drag förklarat
för mig vad som har hänt, men minns ärligt talat inga fler ord än ”du har blivit medicinförgiftad” och ”du har varit medvetslös och ligger på MIMA”.
Jag fick långsamt i mig en kanelbulle från Pressbyrån, en av mina stora svagheter!
Efter det var jag såklart fortfarande hungrig eftersom jag inte ätit sedan kvällen innan. Jag misstänkte att jag behövde
det. Fick någon bild framför mig av maten som en stor svamp som suger åt sig
giftet i min kropp. Men det enda som var minsta lockande var två gummiaktiga pannkakor
med sylt och grädde. Är mäkta stolt över att jag i stunden lyckas pressa i mig det.
Efter det förflyttades jag upp
till ”min” avdelning igen. Med sköterskor, min pojkvän och min mamma vid min sida.
Fortfarande omtöcknad. Glad av någon jävligt märklig anledning.
Hög?
Med den nu ofrånkomliga
heltidssjukskrivningen skulle det vara uppskattat, även om pengar aldrig kan
ersätta ett trauma. Jag kommer att behöva bearbeta detta eftersom det lagts
till högen i huvudet av fortfarande obearbetade hemska händelser, trauman,
minnesbilder och minnen sedan 15 år tillbaka då jag först drabbades av cancer.
|
Jag känner mig lite som den här ledsna solrosen jag passerade häromdagen. Men solrosor söker sig som namnet nämner mot solen. Det känns mulet och tungt nu men så snart molnen skingras så reser jag mig igen. |
|
Jag bär på mycket nu. Vågar
faktiskt säga utan överdrift skriva att jag varit med om mer än normala 30-åringar. Även
utan överdrift har jag varit nära döden mer än en gång, eller åtminstone nära-döde-upplevelser.
Rakt från huvudet:
- Vid 9 års ålder råkade jag ut för en akut
inflammerad blindtarm. Med mycket hög feber tvingades jag till operation då den
höll på att brista, trots att man aldrig opererar vid feber pga infektionsrisk
(mamma & pappa, rätta mig nu om jag
minns galet eftersom jag var så liten). Forskningen går framåt och då för 21 år sedan så blev operationerna lite mer omfattande. Jag har ett 9 cm långt ärr som vittnar om det.
- Vid 15 års ålder upptäcktes akut lymfatisk
leukemi. Som namnet skallrar om är sjukdomsförloppet snabbt. För 15 år sedan
var dessutom forskningen och överlevnadsstatistiken inte lika bra som idag. För
barn idag med ALL är överlevnaden uppe i fantastiska 90% <3 Men jag var
mycket illa däran.
|
Min orsak var varken HIV eller lymfom. Det var cellgifter och nedsatt immunförsvar. |
- Under samma år fick jag en svår lungsjukdom.
Sjukdomen i sig hade i alla fall då inget namn, men bakterien som fyllde mina
lungor med damm och höll på att kväva mig hette pneumocystis carinii, numer tydligen kallad jiroveci/PCP. Det gick fort,
men läkarna hittade en antibiotika i tid som satte stopp på förloppet. Här kan du läsa mer om pneumonia (lunginflammationer): http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=181·
- 2013, vid 26 års ålder, fick jag s.k. recidiv.
Alltså återfall i ALL. Vid återfall går det bra mycket snabbare och blir
allvarligare än tidigare. Speciellt om det är samma år eller vid vuxen ålder
som jag.
- Under senaste cancerbehandlingen har jag fått
blodförgiftningar. En så pass allvarlig att jag akut hamnade på IVA där jag låg
under konstant observation. Diagnosen var sepsisk chock. Jag såg verkligen ljuset. Eller
mörkret snarare. Lugnt och stilla var jag beredd att dö, men tack och lov var
det fortfarande inte dags.
Med allt annat det och annat som varit icke
livshotande men traumatiserande, samt naturliga händelser så som bortgång av
några släktingar och vänner, så är det inte alls märkligt att jag mår så pass dåligt
som jag gör. En sak avlöser en annan.
Hela. Jävla. Tiden.
Ursäkta språket. Men när ska jag få tid för återhämtning och bearbetning?
Jag ligger ju på botten nu! Sluta sparka på mig!
Men, nu äntligen, finns en bra vårdplan för mitt psyke såväl som
kropp. Och jag tror faktiskt det finns hopp om välmående denna gång, bara jag
får bearbeta och de påfrestande minnena får bli enbart erfarenheter.Jag måste tro det i alla fall.
Den mentala ohälsan tas sällan
upp, precis som jag skrev senast. Men jag tror att jag kanske är redo att på riktigt
öppna upp även för denna. Har ju börjat ganska bra nu, inte sant? Men vill inte gå in på detaljer. Inte idag alla fall, inlägget är redan en roman som vanlig! Men
vidare och framöver.
Har skrivit nedan på Facebook- sidan
Kriget
i min kropp som en
komplettering till händelsen. Du får gärna söka upp sidan om du vill (
https://www.facebook.com/krigetiminkropp/?fref=ts), gilla och därmed följa för att se när jag skriver och vad som händer.
|
I fredags, dagen efter förgiftningen, var jag matt och helt knäckt, men kunde ändå ligga hemma och bli ompysslad i stället för på sjukhus! |
|
[…] Det här ska ju såklart inte hända.
Man ska kunna känna sig i trygga händer när man är på sjukhuset. Men jag
klandrar ingen specifik person, jag är övertygad om att ingen ville mig illa!
Och läkare, sköterskor och skötare är inte mer än människor.
Jag reagerade
på den stora mängd sömnmedel jag fick, men var inte i skick nog att fundera mer
över det. Inte mindre än tre gånger tidigare har jag fått fel mediciner eller
för mycket, men är alltid vaksam och har reagerat och ifrågasatt.
Vill absolut
inte skrämma någon! Vi ska komma ihåg att Sverige har en otroligt fin sjukvård
och jag har alltid känt mig omhändertagen. Detta kommer personligen inte
påverka min framtida vård. Men jag vill flagga;
OM du får en dålig magkänsla, oavsett vad det gäller, VÅGA IFRÅGASÄTTA. Be om
en andra åsikt. Be om förklaringar och anledningar.
Jag mår bra
nu, förutom mentalt samt de komplikationer som var innan. Men inga bestående
men av förgiftningen. Blivit ompysslad hela helgen av Mathias Bjunér och har en
kärleksfull familj och underbara vänner ❤ Jag vågar fan säga att jag är lyckligt lottad oavsett vad som händer
med mig!
Söker inget
medlidande, det vet jag att jag har ändå. Bestämde mig ändå idag för att ge
heads up och be om vaksamhet efter det här.
Var rädda om er :)
Så där, nog för idag. Ut och njut
av solen. Fortsätt ta vara på fina stunder och låt de dåliga bara passera som
en del av livet. Jag jobbar på det.
”Inget varar för evigt” som det står på hebreiska i min nacke
– som en påminnelse.
Med kärlek/Hanna
~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~|~~
Vill bara visa. Nedan bild visar den doseringskopp jag fick med Theralen. Den rymmer 30 ml. Den kopp man ställde framför mig var nästan 1/3 fylld, något både jag och vittnen kan intyga. Då blir det väldigt tydligt hur stor skillnaden på 7,5 ml och 0,75 ml är. Ha i åtanke att jag ligger lite i underkant av BMI-skalan och är överkänslig.... Jag är glad att det inte blev värre än det blev eller bestående kroppsliga men.
Etiketter: ALL, Ekonomiskt stöd, lex Maria, Läkemedelsbieffekt, LÖF, Mediciner, Medicinförgiftning, Medvetslöshet, MIMA, Patientnämnden, Psykisk ohälsa, Sepsisk chock, Sömnproblem, Trauma, Ångest, Överdosering