Jag har fått en insikt om min närmaste framtid

Satt på cykel idag för att försöka få fart på kroppen efter två operationer. 17 dagar sedan sist. Har varit helt slut, haft hemskt ont och fått mer smärtlindring än vanligt som gjort mig trött och tappat all motivation. Men rörelse är så viktig för produktionen av röda blodkroppar och immunförsvaret - något jag behöver boosta extra mycket! Och utan någon träning alls så blir jag mer deppig, det slår aldrig fel. Så idag tvingade jag mig till ett litet gym och körde på så mycket som kroppen tillät. Lite kondition. Lite överkroppsstyrka som jag har problematiskt lite av. Stretch som behövs för att inte stelna mer än vad som GVHn orsakar. Och jag är nöjd. Jag mår lite bättre än i morse.
Vill inte ha beröm eller bekräftelse, bara förmedla vad träning gör och att det nästan aldrig finns ursäkter. Något kan du alltid göra! När jag var som sjukast och låg i sängen på KS med cellgifter som droppade in i armen och en kropp som var döende, så kom en sjukgymnast och tvingade mig att röra på mig. Jag tyckte inte om henne just då... Lyfta benen upp ner. Använda små enkla träningsredskap i liggande ställning. Vissa dagar skulle jag resa mig och stapplande ta mig ett varv runt sänge. Så det går.

Är på "semester" från sjukhuset. Skulle haft 7 dagar som tråkigt nog bara blev 5, men sånt är livet. Optikern ringde och bad mig bestämt att inte åka till pappa i Örnsköldsvik förrän hon och kirurgen hade tittat på mitt högra öga på tisdagseftermiddagen. Vad som har upptäckts måste bli ett eget inlägg tror jag... Får fundera.
Hur som helst.
Efter besöket som tog två (!) timmar så kom vi i väg. 22:00 var vi äntligen framme!

Gårdagen blev inte riktigt som jag tänkt mig då jag hade hemskt ont under morgonen och knappt kunde stå. Inte i ögat utan i magen. Det är nog också ett inlägg för sig... Får fundera på det med. Hur som helst igen.
Sedan avbröts dagen då gynekologen ringde med information som var sådär kul. Du vet nog vad följande mening blir med med ett annat inlägg osv... Wow, jag inser själv hur stökigt mitt liv är! Men ack så intressant och händelserikt, visst? Det är ju mina besked och åkommor som göder bloggen.
Jag var nedstämd och bitter efter det samtalet. Ingen stämningshöjare direkt. Men dagen fortsatte vare sig jag ville vara med eller inte. Jag och respektive tog lite pick och pack någon timme senare för en övernattning i Umeå. Under resan fick jag ett upplyftande samtal - till motsats mot den dystra förmiddagen.

Appropå bloggen och appropå de erfarenheter och den kunskap jag besitter. Det var från Blodcancerförbundet. Han som ringde frågade om han fick skriva om min blogg i nyhetsflödet på hemsidan som även länkar till den sedan ett tag tillbaka (gå väldigt gärna in och kika!). Vi har haft ett mindre samarbete då jag deltog i ett slags möte med andra som behandlats för ALL. Det är ett projekt på gång som jag kommer skriva mer om och jag fick även erbjudande igår om att delta så mycket jag vill och orkar. Spännande! Har redan börjat fundera på hur. Så man kan säga att dagen svängde runt lite. Oavsett hur mycket jag väljer att delta så blir jag påmind om att min sjukdomsbild och hälsa är mitt heltidsarbete. Det är dumt i nuläget att inbilla mig att försöka leva "normalt", att inte se mig som sjuk och att försöka bortse från sjukhus och fokusera på normalt jobb och vardag. Jag ÄR sjuk. Det är min svaghet och min styrka. Om jag accepterar det och funderar över ett sätt att involvera helvetet mer i mitt liv istället för att försöka skjuta det från mig så kanske jag kan vända det till att bli något finare, mitt "kall" om man vill säga så. Alla åren som gått åt till sjukdom och behandlingar behöver inte vara bortkastade. Jag ska tillbaka till arbetslivet i framtiden och någonstans lägga detta lite åt sidan - men inte nu. Det är inte dags än. Jag insåg det för ett litet tag sen och kände en lättnad. Som att jag sedan 31 maj 2013 slitit mig sönder och samman för att resa mig ur en stol med stor möda men att jag plötsligt slappnade av, lutade mig tillbaka och tänkte "den tiden kommer när jag står upp igen. Nu sitter jag bara här och samlar den energi som behövs." Jag kan slippa lite ångest över att inte orka eller klara av och fortsätta jobba med det jag måste. Kroppen.

Men oj. Här lyckas jag per automatik få till en röd tråd. Har inte ens backat tillbaka och läst. Dessutom kom inte det här inlägget att handla om det jag tänkte alls! Kontentan skulle vara "satt på cykel idag och tänkte på hur mycket oftare jag skulle vilja uppdatera bloggen eftersom den inte längre innehåller all information om nuläget som önskas. Ögonen jävlas och nu dök en ny komplikation efter operationen upp så det är stundvis omöjligt för mig att se bokstäver. Men jag behöver ju faktiskt inte skriva så långa texter. Bloggen är inte ett informationsblad, en dagbok eller en krönika. Det är en blogg med inlägg som faktiskt kan vara riktigt korta ibland".

Haha! Vilken ironi att det här blev ett långt inlägg igen!
Men nu räcker det. Måtte dagen bli fri från läkarsamtal och smärta.

Tillbaka till kaffekoppen på fiket i Umeå, med utsikt mot den gula björken. Tillbaka till vardagsglimten.

(kanske något suddiga bilder bifogade, använder blogg- appen i mobilen för jag glömde datorn i övik och appen är mest skräp.. Men ändå, alltid kul med foton :) )